Ibland är jag alldeles utmattad. Och jag undrar: När blev barnuppfostran så här svårt? Var det just nu, just med min generation det kom? Varför just jag?
Jag tror inte att min mormor eller farmor låg sömnlösa och grubblade över sina barns självförtroende. I Jane Austens böcker är barn omöjliga för att de föds omöjliga. En del bara är så. Som min man skulle säga: det är djävulen som rider honom. (Då skojar han.)
Nu har jag inte särskilt omöjliga barn, men mina drömmar för dem är ju att de ska bli modiga och starka och kloka och välanpassade och socialt intelligenta.
Tidigare generationer tänkte kanske: hoppas de fungerar tillräckligt bra för att ha jobb och familj. Mina föräldrars generation funderade: hoppas de får jobb och familj och är jämställda och vet hur barn blir till.
Men vi vill mer, tror jag. Vi vill att de ska vara balanserade och socialt kompetenta.Vi vill att de inte ska lägga sig platta på marken när någon trampar på dem. Och vi vill inte att de ska trampa på någon annan. Vi har läst böcker om det.
Nu inser jag: det har blivit så svårt på grund av mig. Jag vet så mycket mer, jag har hört hur man gör för att det ska bli bra. Jag måste.
