Jag tycker inte de är särskilt bra, snarare pinsamma.
Men vår treåring älskar fågeln och isbjörnen från församlingen. Han vill se dem på nytt. Han vill titta på bilden av dem som hänger på hotellets anslagstavla. Han vill sjunga deras sång. Han talar och frågar om dem. Nästa gång vi ser dem sätter han sig direkt på paradplats och väntar att showen ska börja.
Jag inser att det är jag som är pinsam. Att alla andra här verkar ha det hur trevligt som helst.
Det är säkert bra att ha lite koll på vad ens barn sysslar med men jag vill inte redan nu - antar att det är ofrånkomligt i högstadiet - bli den pinsamma föräldern. För pinsamhet smittar minst lika fort som ögoninflammation. Känner jag mig obekväm kommer den lille snart också att göra det.
Jag kan i dag själv känna mig tacksam över att jag i tiderna fick åka på församlingens barnläger och vara med i församlingens barnkör fastän mina föräldrar väl var så där måttligt intresserade av vad kyrkan annars höll på med. Eller för att jag fick börja rida fastän jag är säker på att min pappa egentligen var ganska rädd för hästar.
Fördomsfritt föräldraskap, visst låter det fint. Med den attityden är det alltså helt okej att till och med låta sina barn delta i församlingens verksamhet!
