Ett öppet hem

I nyårstalen och andra viktiga tal vände sig presidenten också till ”utlänningarna som bor ibland oss”. Vi kände samhörighet med landet och befolkningen då presidenten inneslöt också oss i sitt tal. Jag och min familj älskar det landet så att det gör ont ibland. Och vi älskar de människor som så förbehållslöst tagit emot oss. De har öppnat dörren till sin kultur och sakta, med varsam hand, slussat oss in i den. De har öppnat våra ögon för nya värden. De har lärt oss att ett lyckligt liv kan levas utan en massa prylar, men man kan inte leva lycklig i ensamhet. Många gånger då min man var borta kom någon från vår afrikanska släkt och höll mig sällskap. ”Maman, inte kan vi vara annanstans då vi vet att du är ensam hemma”, sa de medan de gjorde sina läxor eller såg på någon fotbollsmatch i vårt hem. Där har jag gått i en vanornas skola och stannat på klassen många gånger – jag som trivs i min självvalda ensamhet.

Nu lever jag i mitt eget land som har blivit så kallt. Inte bara med tanke på vädret, det blåser iskall nordanvind också i samhället. En liten pojke på elva år, med finländsk mamma och afrikansk pappa, född i Finland och med finska som modersmål får höra ”Neger, far tillbaka därifrån du kommer”. Vart ska han fara, han är född i detta land och har alltid bott här? Han ser annorlunda ut i sin färgade hy, de andra medborgarna accepterar honom inte för det. Det kan inte vara rätt ställt i vårt samhälle då barn får höra sådant.

Under kidnappningsdramat i Nairobi sa president Uhuru Kenyatta att ”Kenya är ett land med mångfald, där olika religioner accepteras och där människor från olika länder bor tillsammans. Kenya ska fortsättningsvis vara ett land med mångfald”.

Jag hoppas våra politiker snart ställer sig upp och säger att Finland är ett land där alla får känna sig hemma. Just nu blåser snåla vindar inom utlänningspolitiken. Ingen vågar stå upp och säja att det räcker nu. I väntan på det får vi göra det.  Öppna våra dörrar för de finländare som inte har blåa ögon och blont hår. Öppna dörrarna till vår rika kultur och dela den med dem. Och aldrig acceptera att barn eller vuxna blir utsatta för hot, varken verbalt eller fysiskt. Vi måste gripa in och sätta stopp för det. Vi kan också bli ett land som har Teranga, gästfrihet, som honnörsord, om vi hjälps åt.