Religion och politik

För vissa är det tydligt att tesen skall tolkas ”håll religionen borta från mig”. För andra verkar innebörden vara att de principer och övertygelser man bejakar religiöst sett inte gäller i politiken, där man måste vara ”realist”. Denna syn kan möjligen stöda sig på det man kallar luthersk tvåregementslära, men är svår att förena med vanlig hederlighet.

Det är uppenbart att religion och politik skiljer sig när det gäller medel och arena. Men de har också mycket gemensamt, och på många sätt är det område de två delar det viktigaste för dem båda, nämligen frågor om hurudan människan är, hur världen fungerar och vad vi bör sträva efter. När politiken inte vågar ta i dessa frågor blir den bara administration. När religionen undviker dem blir den bara till ceremonier.

Det innebär att när man försöker skilja dem åt så tenderar det ske på den enas eller bådas bekostnad. Exakt hur gränsen skall dras är - ja faktiskt – en politisk fråga. Som när biträdande justitieombudsman Jussi Pajuoja besluter att Den blomstertid nu kommer inte är religion utan ”en del av finländsk vårfesttradition”. Då drar han upp en gräns som ur religiös synvinkel ter sig absurd – hur kan en psalm var annat än religion – men som politiskt är begriplig. Någon neutral ståndpunkt finns inte.

Men om vi verkligen vill skilja åt religion och politik (och alltså inte pratar om att skilja åt kyrka och stat, en helt annan fråga), vad gör vi då med vänsterns tro på det klasslösa samhället, en sekulariserad version av kristendomens himmel? Eller högerns tro på marknaden och ”den osynliga handen” som mirakulöst styr historien till det gemensamma bästa? Eller de grönas vördnad för naturen, eller sannfinländarnas tro på den ”finländska kulturen”? Det är svårt att inte se dessa som i en viktig mening religiösa föreställningar.

Så här kommer vi till det ironiska i sammanhanget. Det är antagligen inte möjligt att bedriva religion utan att samtidigt bedriva politik. Men är det inte en utmärkt beskrivning på dagens finländska politik att den just saknar kopplingen till religion i denna vidare bemärkelse? Som när finansminister Jutta Urpilainen säger att det behövs reformer men att det är tjänstemännens uppgift att reda ut vilka. En gång i tiden handlade reformer om att föra oss ett steg närmare det samhälle vi drömmer om och hoppas på.

Kanske det vi behöver är en mera tydlig ”sammanblandning” av religion och politik?

Talet om att skilja åt religion och politik är hur som helst en för enkel lösning. Den svårare, och viktigare, frågan är: hurudan religion ska vi ha?

Vilken politik?