Skriftskolan – en unik chans

Den evangelisk-lutherska kyrkan följer sedan 2001 en ramplan för konfirmandarbetet som heter Livet tron bönen. I arbetet med den deltog församlingsanställda från olika yrkesgrupper och det var ett medvetet val att undvika termen ”skriftskola”. I stället ville man fokusera på de ungas egna frågor kring både tro och liv.

För många blir den här sommaren chansen att  plocka upp trådarna igen och tillåta sig att undra: Var finns Gud? Finns Gud? Frågor som ogenerat bubblade ur fyraåringen och som barnet med självklarhet räknade med att föräldrarna skulle besvara bums medan det röda ljuset växlade till grönt. Ibland var de lika svåra för föräldrarna själva, och i något skede tystnade de för de allra flesta. Det finns en tid i barndomen när frågor av det slaget blir tabu. Den här sommaren är frågornas återkomst och de kombineras med ett mognande jag, som väger och mäter: Tror jag att Gud finns?

I det arbetet behövs det trygga och sanna vuxna. Vi kan med glädje och tacksamhet konstatera att det finns en stor skara sådana bland kyrkans medarbetare.

Det som gör det finländska konfirmandarbetet så unikt är dessutom storasyskonen eller hjälpledarna, som själva bara för ett par år sedan blivit konfirmerade och som med sitt exempel och sitt medvandrarskap är oerhört viktiga för de unga.

På många håll i stiftet blåser det glada vindar i konfirmandarbetet just nu. Så till den grad att de också inspirerar föräldrarna, som smått avundsjukt kan undra om det inte finns något liknande för dem.

De flesta tycker nämligen om gemenskaper där man otvunget och fördomsfritt får ställa sina frågor och bemötas med respekt. I Matteus församling uppmanades därför föräldrarna att passa på och ta chansen och diskutera tro med sina konfirmander när de kommer hem från sina läger.

Nyfikenheten på Gud känner ingen ålder, trots att vi blir lite blygare med åren.