Plastnyckelns makt

Att det blev en fredagsrutin handlar om att det var den morgonen gymmet öppnade klockan sju. Genom att börja tidigt inkräktar besöket på gymmet varken på min arbetsdag eller vardagsliv. Den tiden på dygnet underviker man också köerna till tortyrredskapen. Även om gymmet numera öppnar halv sju varje vardagsmorgon har jag svårt att bryta fredagsvanan.

Jag har skaffat en gul plastnyckel som jag ska peta in i tortyrredskapen. Då meddelar redskapets display hur många gånger det tänker plåga mig och med vilken vikt innan jag får gå vidare till nästa.

Det ena tortyrredskapet är värre än det andra. Det finns redskap där nyckeln anser att jag borde klara av mycket mera än vad jag gör. Innan jag kommer upp till nivån har serien blivit längre och vikterna höjts.  Jag känner mig steget efter hela tiden.

Man ska naturligtvis inte ta nyckeln så hårt, utan endast göra det som känns bra. Att riva och slita gör bara mera skada än nytta.

Min före detta arbetskamrat som numera jobbar på gymmet sade nyligen att hon aldrig trodde jag skulle börja gå på gym.

– Det trodde inte jag heller, svarade jag ärligt.
Kroppsliga övningar har inte varit min stil.

Men likväl har jag sökt mig dit. Varje fredag morgon. Och jag vet inte om jag vågar erkänna det offentligt, men det börjar kännas roligt. Åtminstone lite.