Som livmoders-bibliotek

Det här följer ett mönster, välkänt i Sverige sedan 60-, 70-talet och framåt. Allt mer extrema förslag lanseras inom olika områden. I vissa fall blir de ideologiska testballonger. I andra fall blir de verklighet.

Ett exempel. Det tidigare sexuellt rätt bigotta Sverige blev på 60- och 70-talet plötsligt ”frigjort”. Dåvarande justitieministern Geijer (s) såg att den så kallade tidsandan förändrades, tillsatte en ny Sexualbrottsutredning. ”Fördomar och tabun” skulle ersättas med ”öppenhet”. Bland annat skulle incest avkriminaliseras.

”Pedofili med egna eller andras barn skulle helst inte alls åtalas.” I tidningars söndagsbilagor kunde man ”läsa om mysigt familjeliv där mamman kom med kaffe till pappans och dotterns kärleksbädd”. (G.Hägg, Välfärdsåren s. 279–80).

Synen på just pedofili skärptes så småningom. Men mycket annat, som bara några år tidigare varit otänkbart, blev steg för steg både tänkbart och genomfört. Till exempel lärarfria lektioner om analsex till 15-åringar i skolan. 

Det tidigare otänkbara gjordes till norm. Synen på homosexualitet förändrades steg för steg. Så småningom fick vi en öppet homosexuell kvinnlig biskop.
 
Svenskarna var till exempel friskare än någonsin och levde längre, men var mer sjukskrivna än någonsin. Få tyckte att det var konstigt.

Opinionen blev en ”kravmaskin”. Den s-märkte författaren Anders Isaksson beskrev detta så här: ”Alltid MER, aldrig NOG.”

Man talar om Sverige och dess folk som ”Lagom-landet” och ”Mellanmjölkslandet”. Och visst, en ganska stor del av folket förefaller vara ganska normala människor. Ändå är Sverige på många sätt extremt.

Och nu är det alltså dags igen. Härom veckan var det centerns förslag om månggifte. Nu föreslår alltså Statens medicinsk-etiska råd ett ja till surrogatmödrar.

Majoriteten i rådet förklarar att de därmed ”tar hänsyn till senare års värdeförskjutningar”. (Precis som när staten 1972 trodde det blivit okej att säga ja till pedofili ”inom hemmet”. Min anm.)

Lyckligtvis finns en minoritet (som ovanligt nog består av Kristdemokraterna och Vänstern) som säger nej. Och det tycks växa fram en allt starkare opinion även bland allmänheten.

Mia Fahlén, ordförande för Sveriges kvinnliga läkares förening säger: ”surrogatmödraskap öppnar för en syn på kvinnor och barn som varor, och kvinnor som behållare”, och hon talar även om ”människohandel”. Andra talar om synen på ”kvinnan som livmodersbibliotek”.