Judar är vi allihopa?

Jag blir irriterad inte så mycket över att böckerna är tunglästa, med sina långa och snåriga meningar, som över att Enckell har något viktigt, men också obehagligt och smärtsamt, att säga. För det bär emot att acceptera att antisemitismen ligger på lur hos oss alla. Men också dess motpol filosemitismen, det vill säga kärleken till det judiska och allt det judendomen står för. Något som hos Enckell i första hand ska tolkas symboliskt, det vill säga det judiska som en representant för en djupare sanning i dig och mig. En kraft lika stark som det omedvetna hos Freud. 

Enckell är inte bara författare utan också psykoanalytiker. I sina böcker lägger han sig själv på divanen och analyserar sin längtan inte bara efter sin mor (som försköt honom när han var liten) utan också efter en Mor i överförd bemärkelse, i form av den visdom som finns förborgad hos Bokens folk.

En av hans tankeväckande teser är att det finns klara paralleller mellan judendomen och psykoanalysen. Inte för att många av de stora psykoanalytikerna varit judar utan för att bägge uttrycker något väsentligt om vårt beroende av det förflutna. Och omvänt: att antisemitismen som attityd hör ihop med vår fruktan för detta omedvetna, och för komplexiteten och mångtydigheten i tillvaron. Aggressionerna gentemot det judiska skulle alltså bottna i att vi på ett omedvetet plan blir provocerade av en kultur så djupt förankrad i traditionen, och samtidigt så stolt och fri.   

Fascinerande, javisst. Men samtidigt irriterande, inte minst det särartstänkande och de exklusivitetsanspråk som nästan alltid hör ihop med diskussioner kring det judiska. Vi känner igen det från snart sagt varje inflammerad debatt i offentligheten, det vill säga hur svårt det är att beröra frågor kring judendomen utan att diskussionen går i lås. Ingen nation kan ju ha någon gudagiven rätt att betrakta sig som utvald och exklusiv – om därmed avses att man alltid har mer rätt än andra. En sådan självuppfattning kan ju inte leda till annat än spiraler av ömsesidig misstro, och göra konflikterna till en självuppfyllande profetia.

Trots dessa reservationer är de vindlande Enckellska resonemangen fascinerande att följa eftersom han blottar avgrunder i oss alla. Vi är inte så fria som vi tror utan djupt beroende av våra förfäder, både bokstavligen och bildligen.

Naturligtvis är det provocerande. Men hur paradoxalt det än låter blir jag glad över att drabbas av Enckells besatthet. Och att tvingas reflektera över de irriterande frågor han ställer.