Ditt hjärta har koll på vad du vill, men du måste lyssna
JAG HAR gett upp så många måsten, jag fattar inte hur det gått till. Inte bara julkort och körövningar och julkonserter och tusen små julkalenderöverraskningar, utan också behovet av att vara där det händer.
Jag köpte en jultidning av den sorten jag förr brukade kasta mig över (bara recepten!) och nu känner jag inte för att öppna den.
Jag minns hur jag brukade beundra de vackra kvinnorna som poserade i de precis rätta julnyanserna intill den precis rätta julinredningen, och jag brukade längta efter något där.
Och nu tänker jag bara: varför skulle man bära hem en julgran klädd i en vit kjol?
Det är så underligt alltihop.
JAG TROR att halva människans liv går ut på att undra över om man duger och förtjänar att finnas till precis som man är. I så många år försökte jag hitta mitt värde i mängden saker jag gjorde, i att det var rätt saker.
I att jag gick på julfester, i att jag inte kände mig utanför, i att jag var någon, i att jag hade presterat en närvaro eller en bok eller ett välartat barn eller en belevad konversation.
Nu är allt det borta. Jag vet inte precis när det hände, men det är den där känslan av tystnad efter att ett konstant ljud (som ett susande kylskåp, som en radio påslagen i bakgrunden) är borta.
Jag skulle önska att jag kunde resa tillbaka i tiden och övertyga mig själv om att göra saker annorlunda, men vissa saker tar man in först när tiden är inne.
JAG VILL berätta för alla som vill lyssna att ditt hjärta har koll på vad du vill, men du måste lyssna. Du måste fråga det där hjärtat hela tiden: varför har jag planerat in det här? Är det för mig, för någon annan, för att det ser bra ut, för att det verkar rätt?
Och sedan: orkar du med den här bördan, lilla hjärta?
En människa behöver inte så mycket i december, egentligen. Hon behöver något att se fram emot. Hon behöver några djupa samtal. Hon behöver göra något kreativt. Hon behöver göra något för någon annan.
JAG VILL säga att det är de små sakerna som är värdefulla. Om du bakar pepparkakor så gör det med inlevelse och inte bara med kroppen. Vad är det annars för idé?
Om du skulle fråga mig om mitt finaste julminne skulle jag säga att det kanske var när min äldsta dotter var ett halvt år och vi lyssnade på julmusik i köket, och jag dansade med henne i famnen. Jag älskade julmusiken och jag älskade henne, jag var så lycklig.
Det är sådana saker hjärtat tycker om till jul, tror jag: att övermannas av en plötslig glädje, att övermannas av kärlek.





















