Isak Syriern och vårt arma stift och kyrka

Jag tänker rätt ofta på Isak Syriern. Efter bara fem månader som biskop fick han nog och drog tillbaka ut till öknen. Han tröttnade på kyrkliga maktkamper och teologiska strider, på alla administrativa problem och allt klagande, alla som ville utnyttja honom på olika sätt och aldrig lämnade honom ifred.

Isak Syriern var biskop i den östsyriska kyrkan i Nineve på 600-talet. Han drog sig tillbaka för att söka stillhet i ”Landet där tankarna finner ro”. Isak kom från Qatar där han vuxit upp och blivit munk. Allt det här vet jag bara tack vare den fascinerande lilla boken Isak Syriern – Landet där tankarna funnit ro, utgiven av Silentium förlag. Texterna är valda och översatta av Gunnel Vallqvist och förordet skrivet av Samuel Rubenson.

Kanske han aldrig var ett biskopsämne men Isak Syriern är förmodligen den andliga vägledare som haft störst betydelse för östkyrkans kontemplativa fromhetsliv. För liksom många ökenfäder och -mödrar fick han ju inte vara i fred i öknen heller … Han uppsöktes av människor som sökte andlig vägledning och den inre bönens väg. Som de flesta ökenfäder och -mödrar kan han i vår nutida kontext uppfattas som rätt stram och sträng, men kontentan av vad han säger har bäring genom kyrkans historia; ett visst mått av askes (disciplin, övning) är nödvändig för djupare mänsklig och andlig utveckling. Den yttre, till synes, stränga ramen ger utrymme för maximal andlig frihet.

Och det här är han inte ensam om att påpeka. Det är gemensamt för mystiker i alla tider och andliga sammanhang. Ändå – det som genomsyrar precis allt han är och formulerar är kärleken till allt skapat: människorna, djuren, naturen, hela kosmos. Han ber för allt och alla, till och med för demonerna. Han har en uppseendeväckande psykologisk klarsyn, inga själstillstånd verkar vara honom främmande. Han har upplevt dem alla: trons svartaste natt, känslan av värdelöshet, meningslöshet, ökentider i bönelivet. Han kan vara både lågmäld och mild, temperamentsfull och vild. Bildspråket är ymnigt och genom århundradena blixtrar hans humor.


Isak Syriern levde i en blodig och våldsam tid i världshistorien. Han hörde till östkyrkan, men var en sann ekumen. Hans undervisning kände inga gränser. Han skriver att man bör avhålla sig från att läsa böcker som betonar skillnaden mellan olika kristna. Själv öser han friskt ur källor från diametralt motsatta teologiska hållningar. Han är samtidigt karismatisk och intellektuell teolog. Förtröstan är central hos honom, den bottnar i både andlig träning i stillhet och ett öppet och aktivt lyssnande till både Bibeln och den andliga traditionen.


Min innerliga önskan och bön är att vårt arma stift och kyrka, kanske med inspiration från Isak Syriern, med blicken på Kristus, skulle kunna möta varandra i kärlek med respekt för våra olikheter.