Min tro ger kraft att möta lidandet – både mitt och andras

Den brittiske skådespelaren och komikern Stephen Fry, känd för sina djupa filosofiska reflektioneroch en uttalad ateist, blev i en intervju tillfrågad vad han skulle fråga Gud ifall han mot förmodan skulle möta honom efter sin död. Han sade att han skulle fråga honom: ”How dare you!?” – ”Hur täcks du!?” Han hänvisade till alla de grymheter och orättvisor som tillvaron präglas av och menade att en allsmäktig Gud likaväl skulle ha kunnat skapa en tillvaro präglad av godhet och rättvisa.
Jag tror inte att jag på några rader i en kolumn lyckas lösa det uråldriga teodicéproblemet, alltså frågan om hur en god Gud kan tillåta lidande och ondska, men jag kan berätta ungefär hur jag tänker.
Många kristna försöker förklara allt lidande i tillvaron med människans synd, men det argumentet håller inte. Människans synd kan inte förklara naturkatastrofer, fruktansvärda sjukdomar eller bytesdjurets lidande när rovdjuret förtär det.
Att lidande och död är en integrerad del av tillvaron är ett ofrånkomligt faktum. Allt liv är beroende av näringsämnen och grundämnen som frigörs enbart vid andra organismers nedbrytande och död. Partiklar som utgör byggstenar i våra kroppar har uppstått när stjärnor dog för miljarder år sen. Ser man till helheten är lidande och död till och med en förutsättning för förnyelse och tillväxt. Det är helt enkelt så som tillvaron fungerar. Det är individens nödvändiga och orättvist fördelade lidande som är den stora gåtan.
Det finns en intressant tudelning i Jesu förhållande till tillvarons omständigheter, till lidandet.
Det finns en intressant tudelning i Jesu förhållande till tillvarons omständigheter, till lidandet. Dels går han in i en kamp mot naturkrafterna: han botade sjuka, uppväckte döda, stillade stormen, led tillsammans med och för människorna. Till sist ropar han på korset:
”… min Gud, varför har du övergivit mig?” Och han uppmanar oss alla att dela varandras bördor. Dels uppmanar han till en sorglöshet och en förtröstan på att det nog finns en större omsorg och att det blir bra till sist.
Vi får kanske aldrig här i detta liv svar på frågan ”varför”. Jag tror att jag en dag tillsammans med Stephen Fry också kommer att ställa vår Herre några frågor. Men jag skulle också berätta för Stephen om att jag, med Jesu exempel, har funnit en väg som har burit mig. Att det går att leva i världen men inte av världen. Att det är i stunder när jag har varit beredd att mista mitt liv som jag upplever mig ha funnit det. Att tron på en kärleksfull, god Gud som till sist ställer allt tillrätta inte utgör ett verklighetsfjärmande opium, som Marx menade, utan en aldrig sinande källa till kraft till att möta lidandet, både mitt eget och andras.