Ibland måste man ge upp för att bli välsignad, kapitulera för att vinna

På nästan alla ställen där jag har bott har jag försökt odla ramslök. Den fina, mjälla, vitlöksdoftande lökväxten av vars blad man kan laga ljuvlig pesto, soppa eller använda i sallader. Det är inte alldeles lätt att odla ramslök. Den är kinkig med växtplats: kalkhaltig, fuktig och myllrik jord vill den ha, som en löväng eller lund. Där den trivs tar den gärna över helt och hållet.

Ramslöken växer vilt på sina ställen men är fridlyst. Jag har testat mig fram genom åren, köpt och fått lökar. Kalkat, myllat, öst löv över dem. På Vårdö prästgård fanns det, på Kökar fick jag det aldrig att funka, på släktgården i Finström fick jag efter några år äntligen en liten tuva att ta sig, lagom till att det blev dags att sälja gården.

På släktgården i Finström fick jag efter några år äntligen en liten tuva att ta sig, lagom till att det blev dags att sälja gården.

Att sälja släktgård är aldrig lätt eller roligt, men man kommer så småningom fram till ett beslut. Men tänk att jag var tvungen att göra det just när ramslöken börjat ta sig! Jag tog med ett par lökar i en kruka när jag flyttade till Mariehamn. De tvärdog. Jag gav upp tanken på att någonsin få vandra genom ett hav av ramslök och plocka korgen full.

Jag flyttade ännu en gång. Från Mariehamn till Finströms prästgård, som numera har två lägenheter. Det är ett av mitt livs stora under och gåvor att få bo i den historiska kulturmiljön kring Finströms kyrka, med prästfamilj som grannar, höns på gården, naturreservat runt hörnet, vattenglitter från salsfönstret.

I fjol ganska sent på våren sa grannfrun Pia: ”Nog har du väl förresten märkt att hela backan är full av ramslök?” Det hade jag inte gjort! Mellan det k-märkta utedasset, ladugården och hönshusen breder en skog av ramslök ut sig, tiotusentals och tiotusentals ramslökar … Ibland måste man ge upp för att bli välsignad, kapitulera för att vinna. Vetekornets lag kallar vi det på kyrkiska, från död till liv.

Vetekornets lag kallar vi det på kyrkiska, från död till liv.

Det är så mycket som är så fruktansvärt svårt just nu på många olika plan, men det finns hopp för människan, för mänskligheten, för skapelsen. Jesus led och dog, nedsteg till det svartaste hålet i Kosmos och vände tillbaka i seger. Kärlek är trots allt den kraft som bär världen. Vi får vara hopp och ljus för varandra, turas om när någon förtvivlar. ”Hopp är förmågan att se att det finns ljus trots allt mörker”, sade Desmond Tutu.

Själv ska jag skörda ramslök i vår och tänka att allt är nåd, bara nåd.