Vad göra åt den kognitiva dissonans som många upplever inför religiösa påståenden?

Som ny kolumnist i Kyrkpressen är det kanske på sin plats med en liten presentation. Jag är en snart 60-årig man, make, far och morfar från Borgå, med rötterna
i Österbotten, uppväxt delvis i båda regionerna, samt med några formativa år i Östafrika i bagaget. Jag har hunnit med några år av teologistudier men har i drygt 30 år jobbat inom en mycket teknisk branch, som bokstavligen har fört mig otaliga gånger jorden runt.


Jag funderar mycket på vad denna tillvaro egentligen handlar om. Religioner gör ju anspråk på att svara på den frågan, men jag kan inte låta bli att undra: Måste man lära sig att tänka enligt ett visst religiöst mönster för att hitta rätt i livet? Måste man omfatta något som definieras utgående från 300- eller 1500-talets världsbilder? Vad göra åt den kognitiva dissonans som så många idag upplever inför religiösa påståenden?

Att sjunga ”Herre förbarma dig” känns som det enda rätta i denna vår sargade värld.

Jag tycker i alla fall om att gå i kyrkan. Att få börja med syndabekännelsen och löftet om förlåtelse känns helande. Att sjunga ”Herre förbarma dig” känns som det enda rätta i denna vår sargade värld. Att få avsluta med att bli välsignad, alltså få mig tillönskat att Gud, det yttersta goda, ska komma mig till mötes, bära mig, ge mig frid, känns alltid som en välbehövlig justering av riktningen i mitt liv.


Månne inte det är just den här typen av mycket praktiska handlingar, som rör sig mer på ett känsloplan, som utgör religionens viktigaste bidrag till vårt sökande efter helhet och harmoni i tillvaron. Tillvaron är komplex och alla försök att formulera och definiera saker som är bortom vår fattningsförmåga riskerar att i någon mån missa målet. Den kristna vägen handlar ju i all sin enkelhet om en omorientering från det onda mot det goda, förankrad i en övertygelse om att det goda är starkare än det onda.

Den kristna vägen handlar ju i all sin enkelhet om en omorientering från det onda mot det goda, förankrad i en övertygelse om att det goda är starkare än det onda.

Det är väl det som påskens budskap handlar om. Nyheten om att Jesus lever gav människor ett ”himmelskt perspektiv” på tillvaron. Tron på att ondska och död inte får det sista ordet gav människor hopp och mening i livet. Det himmelska perspektivet gav paradoxalt nog en känsla av en djupare kontakt med verkligheten. Det går knappast att helt förstå – men nog att uppleva.

Glad påsk!