Ljusklara hägring

Att det finns både en rikslucia och lokala Lucior är symptomatiskt för vårt sätt att finnas till, också i egenskap av finlandssvenskar. Vi behöver sammanhållande symboler men vill också leva lokalt. Livet är väldigt platsbundet, och vi behöver alla vår egen Lucia.

Så är det också när det gäller anden. Den är i högsta grad parokial, som det heter inom kyrkan, det vill säga knuten till den lokala gemenskapen. Det gäller i första hand de kyrkligt aktiva, för vilka församlingen är ett hem. Men det gäller också de ljummet kristna, för vilka kyrkans rum är viktiga fästpunkter i tillvaron, rum som kyrkan, kapellet och gravgården. Inte ofta, men vid årets och livets stora brytningspunkter.

Platsen och dess betydelse är kanske det som vårt svenska stift sist och slutligen kommer att stupa på. Kommunreformerna ställer kyrkan mot väggen, åtminstone så länge strukturerna måste följas åt. Vilken modell man än går in för inom kyrkan har det förödande konsekvenser, inte minst språkligt.

I en ovanligt snabbt skriven, välriktad och vältajmad Magma-rapport granskas läget av Gustav Björkstrand. Få är väl som han skickade att göra den analysen. Men det jag saknar är djärvheten. Att kyrkan är ett skepp som vänder långsamt vet vi. Men nu klämtar faktiskt klockorna för vårt svenska stift, och då måste man våga höja rösten.
 
Björkstrand är medveten om detta, men kvitterar ändå det uppenbart bästa alternativet på två ynka sidor, det vill säga ett icke-territoriellt stift som man tillhör oberoende av var man bor. Något som nu gäller enbart Tyska församlingen och Olaus Petri. Han finner visserligen tanken intressant och värd en utredning, men är föga hoppfull och förordar samfällighetsmodellen som den minst dåliga.

Bland argumenten mot ett personbaserat stift nämns ofta rädslan för att solidariteten i Svenskfinland inte räcker till. En gemensam skattesats innebär ju att man i de större städerna - där församlingsanknytningen generellt är svagare - får sin skatt höjd medan de flesta övriga får den sänkt.
 
Jag tror inte det väger speciellt tungt när det kommer till kritan. Men den tuva som kanske stjälper det svenska stiftslasset är parokialiteten – inte för att kyrkan klänger fast vi den (för det tror jag inte) utan för att vi människor är platsen trogna. Också om det innebär att vi får dagtinga med språket.
 
Motsvarande ser vi i kommunerna, där tvåspråkiga och i praktiken finska lösningar föredras framom regionöverskridande svenska. Och det är ju paradoxalt, förstås; att den sekelgamla drömmen om ett svenskt och helt självständigt stift förblir en ljusklar hägring då den äntligen ser ut att kunna förverkligas.