Vila varm i en gemenskap, en allmänbildning, en gudstjänst

TV-REALITYN Race across the world tycks ha avslutats alldeles nedanför Kyrkpressens redaktionsfönster i Helsingfors när den spelades in. I MTV3:s serie skulle de tävlande, två familjemedlemmar eller vänner i varje team, ta sig på en minimibudget från Marocko till Finland.

Det vinnande paret var efteråt tårögda. De hade inte bara vunnit efter 20 dagar. De hade också under resan genom Euro­pas länder mött så många människor som så osjäl­viskt hade varit så oväntat vänliga och hjälpsamma.

Vi bär varandra genom livet. Det får vi lära­ oss inte bara genom en enkel tv-underhållning, utan också av hur vårt samhälle är uppbyggt. Eller av hur vår kristna tro och livshållning, ibland till och med helt intuitivt, får oss att handla omtänksamt som medmänniskor.

"Det är inte längre blott en dag, ett ögonblick i sänder. Utan det är långtgående planer i olika lager. Vilken press som därmed kommer på."

NÅGRA GENERATIONER har klankat på att nutidens ungdom får allt för mycket gratis, eller alltför billigt, och sin bulle färdigt uppblött i mjölk. Men nu är det kanske dags att börja byta kläpp i klockan till en mjukare.

Dagens samhälle med skola, utbildning och yrkesliv är hårt. Det är mera krävande för dagens unga än det var för deras föräldrar.

Över allt vilar memerna om hur yrken kommer att försvinna och nya okända uppstå. Artificiellt tänkande programvara ska börja sköta jobben. Livet ska bli snäppet bekvämare, men också svårare för den som inte hängt med. Klimatet, de yttre livsbetingelserna, tillgången på mat, kommer att bli utmanande, och med stor sannolikhet sämre.

Och ovanför dinglar en gnisslande skylt: Välj själv. Bli det bästa du kan bli. Se till att du blir lycklig. Hela den utvecklingen har den danska teologen Christian Hjortkjær tangerat i sin bok Otillräcklig (KP 8/2024).

Det är inte längre blott en dag, ett ögonblick i sänder. Utan det är långtgående planer i olika lager, där allt ju vilar i mina egna händer, vilken press som därmed kommer på.

Det är inte så enkelt att det är ett samhälle­ som har glömt Gud. Det är ett samhälle som har blivit så extremt individualistiskt. Varenda en av oss ska stajla vårt eget rum i livet och ständigt välja vår lycka själva.

Ibland blir det tvärtom påhejat av olika kristna teologiers element, hos någon om eget samvete och ansvar, hos en annan om välsignelse och honung när du har gjort rätt.

MEN MAN MÅSTE få luta sig tillbaka och vara omsluten på alla sidor ibland också; flyta­ varm och trygg.

Det är ett element redan i det helt världsliga samhället. Lagar, läroplaner och litteraturlistor ger oss riktlinjer. Valfrihet i all ära, men den kan bli en ångestfylld förbannelse också, för den sexton­åring som sitter och hoppas välja rätt gymnasiekurs inför en framtid som enligt uppgift ska bli torr och het på jorden.

Så det är inte fel att vi upprätthåller en idé om en allmänbildning, där vi stöder varandra i vad som är bra att kunna. Eller som i Danmark, där man har diskuterat en kulturkanon, som ska kunna slå fast saker som att alla helst borde ha läst lite Grundtvig eller kunna bygga med lego (en dansk uppfinning).

Och vi kan bli burna i en gudstjänst i vilken generationer i århundraden har samlat element som sätter ord på kärleken och det goda. Vila i den och vara benådad i en gemenskap. När tiden vill tvinga dig att taktikera, välja och arm­båga.