I Gaza går Herodes igen

Ledartexten har skrivits för papperstidningen som gick i tryck före Irans attack på Israel natten till den14 april och innan de akuta varningarna för den var kända.

FINSKA MISSIONSSÄLLSKAPET hör till de kyrkliga organisationer som senast har tagit ställning till kriget i Gaza. Efter ett besök i regionen säger den nya missionsdirektorn Pauliina Parhiala att fred mellan Israel och Palestina inte kommer att födas inifrån. Omvärlden måste tvinga parterna till det.

Tidigare har de flesta av våra evangelisk-lutherska biskopar, liksom också Kyrkans utlandshjälp, vädjat om eldupphör.

I oktober 2022 gjorde Palestinas islamistiska Hamasregim en brutal överfallsattack mot 1 300 fredliga israeliska civila – en del av dem fredsaktivister.

I försvaret, eller hämnden, har Israel gått över alla gränser. Militären har dödat över 33 000 palestinier i Gaza och drivit 1,9 miljoner civila på flykt, in i operationer utan bedövning, mot hungersnöd och epidemier. Hjälparbetare säger att de aldrig har sett någonting liknande.

Palestinierna pressas mot Egyptens gräns i Rafah, en stad mindre än Jakobstad. Världen ser hjälplöst på när Israel bombar.

Israel anklagas vid domstolen i Haag för folkmord. Experter på sådana förbrytelser är inte övertygade om själva åtalet, även om krigsbrott i mängd sannolikt har begåtts. I sin blinda hämnd verkar Israel nämligen inte ha någon plan att förgöra palestinierna, men inte heller någon exit-strategi ut ur kriget.

VI MINNS kartorna som har cirkulerat i kyrkor och bönehus, med den Den Stora Arabvärlden kring pyttelilla Israel. Glöm dem. I dag är palestinierna ensamma, desperata och radikaliserade. Egypten är stängt för dem. Arabstater från Saudiarabien till Marocko har slutit fred med arvfienden Israel.

KRISTET TÄNK har olika skolor om Israel och Palestina. En huvudfåra i kyrkor och västvärld betraktar hursomhelst det som stort att världens judar efter sekler av diskriminering och diaspora fick ett hemland. Beslutet fattades hösten 1947 med en majoritet om 33 röster i det dåvarande FN.

Genom Europa gick en lättnadens samvetssuck efter den fruktansvärda holo­caust som alltför många känt till 1933 till 1945. Trots det tog många länder inte emot judar efteråt.

Inom vår evangelisk-lutherska kyrka ligger många sympatier hos Palestina – inte minst för en liten palestinsk-jordansk systerkyrkas skull; den har 2 000 medlemmar.

Väckelserörelser och frikyrkor har då mera den evangelikala synen på Israel – hur landet inför historiens slut mirakulöst ska vända sig till de kristnas Jesus som Messias.

I de kretsarna finns nu en plågsamt tyst hållning för det blod som flyter i Gaza – kanske för att det ”är så det står skrivet”. Dito när gäller de israeliska bosättningar som, i ett lågintensivt inbördeskrig med palestinier, växer upp på områden som uttolkas som ”Bibelns Israel”.

NÄR JESUS hade fötts i Betlehem ställde den paranoide vasallen Herodes för 2 000 år sedan till med ett omfattande barnmord för att komma åt det nyfödda stjärnskottet.

Men ingen profetisk läsning kan rimligtvis anse att det bör hända igen. Över 13 000 barn har mist livet i vinter i Gaza. Hur det ska lösa den sega Israel-Palestina-knuten vet ingen. Ändå måste kristna nu bara stå bland dem som tvingar Israel att sluta döda. Nu räcker det.