Allt det här ska ta slut

Den klippta kopplingen mellan vissheten om vår egen dödlighet och imperativet att ta vara på dagen är ett resonemang ur boken Det ender godt, ja, själva upptakten till hela projektet. Boken består av ett samtal mellan Danmarks kändaste präst, författaren Johannes Møllehave, som mist sin hustru och själv drabbats av hjärtinfarkt mitt i ett hektiskt liv, och Kristeligt Dagblads chefredaktör Erik Bjerager.
Slutsatsen i den är att bara den som är medveten om sin egen dödlighet kan leva helt och fullt. Boken tränger också in i de svåra frågorna om hopp. Är hoppet att bli frisk? Eller är det, i ett visst skede, att få och våga hoppas på det som kommer sen när det definitiva mementot inte går att komma undan? När och om det kristna hoppet om evigt liv sopas undan alltmer för den allmänna uppfattningen att ”när det tar slut så är det slut” är det förståeligt att döden förtigs, menar Bjerager.

Det gäller ändå att trampa med varsamma skor i dödens väntrum. Den som inte är där kan inte veta hur det känns. Där finns oron, sorgen och ibland också den gudstystnad som Gösta nämner i KP:s reportage den här veckan. Då är det allra viktigaste att man har någon vid sin sida när man går mot döden.

Den schweitziske teologen och etikern Hanspeter Schmitt konstaterar i senaste nummer av katolska Signum att den moderna döden inte längre har ett socialt sammanhang där den omges av en slags solidiaritet. I stället präglas den av isolering och avskiljning. Schmitt ser det dels som ett resultat av att våra samhällsstrukturer har upplösts och bytts ut mot ett funktionalitetstänkande som går före allt annat, dels för att den kultur som värdesätter hälsa, skönhet, prestationsförmåga och ungdom känner olust inför svaghet, beroende, förfall, smärtor och död. Den hemsjukvård i livets slutskede som Österbottens cancerförening erbjuder är därför oerhört viktig. I senaste Kotimaa summerar också biskop Björn Vikström frågan om de svåra avgörandena kring liv och död med att kyrkans uppgift inte är att stifta lagar – utan att den kan vara en trovärdig profetisk röst bara om den vågar vandra med de döende, i sjukhussjälavården och i församlingsarbetet.

För det handlar om långt mer än mediciner, om att våga följa med ända till tröskeln som skiljer liv från död. De som går med dit är modiga, rakryggade och sanna människor.