I vardagen bor det heliga

Det var en sådan där vinterdag man drömmer om, sol, den fluffigaste pudersnö du kan tänka dig, vitt i träden, någon vecka kvar till jul. Jag skottade gården på eftermiddagen och en flicka i min sons klass promenerade förbi med en kompis. Tonåren väntande om hörnet.

”Hej Ulrika!” sa hon glatt och såg på mig. Öppen blick, ingen fasad. Snart är det jullov, sa vi, äntligen!

Jag stod en stund och såg efter dem, lycklig för ett ögonblick. Jag har kallat dig vid namn, står det. Ibland behöver man få höra sitt namn, till exempel när man skottar snö en helt vanlig eftermiddag.

"Ibland behöver man få höra sitt namn, till exempel när man skottar snö en helt vanlig eftermiddag."

Tidigt en torsdag traskade jag iväg till en morgonmässa. Jag sneddade över en parkering, funderade på om jag månne läst fel i annonseringen, allt var så mörkt och övergivet på något sätt. Sedan vek jag in genom muren och där stod kyrkan. Det lyste i fönstren, ett varmt och ombonat sken som smög sig ut över mörka gravstenar och kala trädgrenar, och jag var inte längre en ensam morgonvandrare. Vi var bara några pinnar på plats i den stora kyrkan, men vi pratade glatt, makade på oss så alla fick plats intill varandra. Sedan måltiden, vinet så lysande rött i nattvardskalken, allting enkelt och stillsamt.

Och så sjöng vi psalm 904, med ursprung i 700-talets Irland. Lite vemodiga melodislingor har sökt sig genom århundradena fram till oss. ”Var i vårt hjärta när liv går mot höst, var du vår längtan, vår glädje och tröst!”

Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. Ibland känns det faktiskt så, en tidig torsdag morgon.

"Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. Ibland känns det faktiskt så, en tidig torsdag morgon."

Jag och min familj åt middag, näringsfattiga nudlar och kycklingnuggets, hade läxor och hobbyer att hinna med. Vi pratade om lite av varje. Plötsligt sa elvaåringen något hysteriskt roligt; vi skrattade som galningar alla fyra. För ett ögonblick såg jag oss utifrån, som på film, hur vi tittade på varandra, böjde huvudena bakåt i gapskratt, i ett samförstånd som sveptes omkring oss som en mjuk filt.

I högmässan under första advent sa liturgen: glädje behöver utrymme. Jag har smakat på de orden sedan dess. Det är ofta krångligt att skapa det där utrymmet. Men ibland stiger glädjen bara in, utan våra ansträngningar, och lyser som en stjärna över nudlar och nuggets.

"Men ibland stiger glädjen bara in, utan våra ansträngningar, och lyser som en stjärna över nudlar och nuggets."

Jag tillfrågades i en intervju varför jag så gärna skriver om vardagen. Jag minns inte vad jag svamlade om då, men nu vet jag vad jag skulle lägga till: för det är där det heliga bor.