Vad är det som händer när församlingen känns som ”de mina”?

”Vår äldsta brandbil finns inte lägre på stationen utan på ett museum.” Elvaåringens ordval fick mig att stanna upp. ”Vår bil.” Från att ha varit en hobby bland andra, hade ungdomsverksamheten i Mosabacka frivilliga brandkår blivit ett ”vi” för honom. Av de mängder grupper, verkstäder, lag och kurser vi provat på under åren, är det första gången jag ser ett sådant genuint engagemang hos honom, första gången jag uppfattar ett ”vi”. Det känns fantastiskt – för både brandmannen och brandmannens mamma.

"Mosabacka frivilliga brandkår hade blivit ett ”vi” för honom."

En liknande känsla – om än snäppet mer svårgripbar – upplevde jag när församlingens ungdomar och ungdomsteam var på Höstdagarna, en samling för unga i stiftet. Fast inte precis alla var med så berättade de efteråt hur de ändå känt sig delaktiga. ”Vi var där.” Kanske inte precis jag, men medlemmar ur den grupp som jag känner mig delaktig i.

Vad är det som händer när hobbyn blir ett ”vi”? När församlingen känns som ”de mina”? Och vad är det som inte händer när gruppen förblir avlägsen för mig, något som jag inte kan identifiera mig med? Jag har inga svar men är väldigt nyfiken på hur känslan av gemenskap uppstår. För känslan är den som styr – ingen kan tvingas att känna gemenskap.

"Vad är det som händer när hobbyn blir ett ”vi”? När församlingen känns som ”de mina”?"

Mina egna gemenskaper bygger starkast på gemensamma erfarenheter. Kollegor som rott i land samma projekt genom motgång och medgång, klasskamrater som suttit av samma omöjliga tentamen, samma oförglömliga lärare. Studentföreningar, adoptionsgrupper, föräldragrupper ... Och sist men inte minst församlingen, som erbjudit livsavgörande gemenskaper när jag var ung, men som jag nu som medelålders föräldrageneration har svårt att hitta samma engagemang i som jag en gång hade i ungdomsarbetet.

Nästa söndag är det i alla fall första advent och då får man sjunga Hosianna i alla våra kyrkor. Det är en otrolig känsla när hundratals röster förenas i sång och den gemenskapen vill jag inte missa. På första advent börjar också det nya kyrkoåret och vandringen mot julen. Jag hoppas få gå den tillsammans med många andra, i den gemenskap som kyrkan och traditionerna kring julen erbjuder. Glad adventstid!