De stora vändpunkterna i livet är inte performanser inför en noga utvald publik

VI FÖRESTÄLLER oss gärna att den moderna människan erövrar mer och mer av sitt eget liv och gör både manus och regi.

Någonting av det tangerades nyligen i bloggen Andetag. Bloggaren Markus Andersén ifrågasatte trenden med bröllop där man ombeds lämna barnen hemma.

Lite storm i ett vattenglas förstås, å ena sidan. Barnfamiljer har redan vanan att förutspå om Fias och Puttes bröllop blir roligt för barnen, eller troligen enbart tråkigt, och så parkerar man dem kanske hellre hos mormor och morfar.

Så väl kan vi paren i vår närkrets att vi kan räkna ut det. Annars hör vi väl inte till dem som blir bjudna till bröllopet.

Men å andra sidan är det är ett steg i en ny riktning att numera allt oftare högt kräva­ barnfritt, på restauranger, hotell och flyg. Och nu också på bröllop, som förr var hela familjers, och till och med byars, gemensamma fest.

DEN SVENSKA teologen och debattören Joel Halldorf har skrivit om nutidsmänni­skans stora tro på att kunna regissera sitt eget perfekta liv.

”I vår kultur finns en stark föreställning om att vi blir lyckliga just genom att välja rätt”, skrev Halldorf i somras i Expressen (6.7). Sammanhanget var förstås snäppet knepigare, men relaterat till parbildning och familj det också: en abortdebatt.

Visst kan det finnas situationer då man måste formatera till sitt eget bröllop, eller regissera sin egen begrav­ning. Men i grunden är de stora vändpunkterna i livet inte performanser inför en noga utvald publik. De är också stunden då vänner och närstående sluter upp kring en. Det är de som kan vara med och bära längre fram i livet när manuset kraschar och det oförutsedda händer.

"De är också stunden då vänner och närstående sluter upp kring en. Det är de som kan vara med och bära längre fram i livet när manuset kraschar och det oförutsedda händer."

VI SITTER inte alla där enbart inför en sprängande glädje och kärlek. Eller en förintande sorg. Utan också inför de omätliga sträckor av ovisshet som ligger framför paret framför altaret. Eller framför den som vid en vit kista ska fortsätta sitt livs resa ensam.

En stenhård regi av hela roll­istan är kanske inte grejen just då. Utan det faktum att livet, i alla åldrar och skepnader är där. För din, för din älskades, för allas er skull.

Det är också därför vår kultur fortfarande gärna tar de stora vändpunkterna i livet till en kyrka. Till tanken om en högre trygghet än vi själva kan sy ihop. Om en Gud som är med.

"Det är också därför vår kultur fortfarande gärna tar de stora vändpunkterna i livet till en kyrka. Till tanken om en högre trygghet än vi själva kan sy ihop. Om en Gud som är med."

FÖRNUMSTIGT kyrkfolk hötter gärna med fingret inför nya seder och bruk och säger att alla numera är så själviska och bara måste få styra och ställa efter sina egna behov.

Gå varsamt där, min kristne. Det finns väldigt mycket regisserad kristendom och manus­lagd tro också. Och barn som inte får mycket lina i kyrkan innan någon börjar hark­la sig harmset och vrida på nacken.

Kristen tradition lyfter gärna fram barnens framskjutna plats och Jesus ord i folkvimlet: ”Låt barnen komma till mig.”

Det antyder drömmen om en värld och ett rike där barn blir sedda och också delaktiga i sin egen lilla världs stora stunder och dagar. Och att de får en hisnande aning om ett till­sammans som bär oss i livet.