Drabbad!

Inte bara nu, flera månader senare, med facit i hand. Utan även då. Inte minst då. I synnerhet då. Under de timmar då jag successivt förstod att mitt liv var i fara kände jag ingen oro, ingen rädsla.

De första dagarna kunde jag knappt höra, jag förstod inte vad jag läste, när jag skulle äta hamnade maten i håret. Jag kunde inte skriva, inte gå, inte någonting. Jag kunde knappt tala. Men jag kände ingen livsångest, ingen dödsångest. I stället kände jag ett stort lugn, en inre frid. Jag såg inte mörker, utan ljus. De närstående som var närvarande talar om att jag utstrålade stillhet.

Det var nära ögat. Om jag hade fått min stroke ett par veckor tidigare, ute på landsbygden i östra och centrala Afrika, hade jag varit död nu. Men jag överlevde. Och mot många odds förvandlades jag inte till ”grönsak”. Jag blev inte ett kolli.
Sedan dess har jag skrivit på en ny bok. Det började med några oläsliga streck på ett papper. Idag, exakt fyra månader senare, är det i huvudsak ett nytt och färdigt bokmanuskript. Jag upplever att jag fått ett nytt liv. Jag har fått möjligheten till ett nytt liv. Detta fyller mig med glädje och tacksamhet. Inte jubel och fanfar, snarare stilla eftertanke.

Det fyller mig också med en längtan efter mera förvandling. Jag vill att något mera radikalt skall ske i mitt liv. Jag menar inte att resa jorden runt, bo bland massajer, uppleva revolution och krig, sådant har jag gjort.

Jag längtar efter en radikal förvandling av mitt inre liv. Inte att bli kristen, det är jag redan. Men efter något som går ännu mera in på djupet.

Skaffa mig fasta arbetstider och rutiner. Goda vanor för mat, dryck, sömn och vila. Kanske gifta mig. Sådant som kan förefalla självklart – om man redan har det. Ett liv mera styrt av goda dygder och goda vanor. Men inte bara förändring, sådant jag kan göra själv: gå ner i vikt, skaffa mig mera muskler, läsa fler böcker. Utan förvandling. Radikal förvandling. Sådant jag inte kan göra helt på egen hand.

Jag tror att det är en gåva att någon gång få vara nära att dö. I bästa fall ökar det känslan av värdet i att leva. Det självklara är inte längre självklart.

För fyra månader sedan kunde jag inte stå, inte gå, inte äta, inte läsa, inte skriva. Det självklara var inte längre självklart. Nu kan jag stå, gå, äta, läsa och skriva. Och det har blivit självklart att det inte är självklart.

Tacksamhet. Möjlighet. Förvandling. Jag tror att detta kommer att bli tema för några av mina kommande kolumner.