Vad skulle jag säga till mina barn i en källare i Mariupol?

Vi hade besökt tandläkaren för en rutinkontroll. Min sjuåring hade fått en liten gummiödla som bevis på avklarat mod. Han satt tankfull och såg ut genom fönstret när jag körde hemåt. ”Jag är så trygg med dig”, sa han plötsligt.

Jag har tänkt på det här med att vara någon annans trygghet. Tidigare visste jag inte att det finns en stad som heter Mariupol. Nu vet jag att människorna där inte har mat att ge till sina barn. Hur gör du då för att vara någon annans trygghet? Vad skulle jag säga till mina barn i en källare i Mariupol? Skulle jag ha kraft att göra min röst lika lugn som jag minns att min mammas var när hon nattade mig?

Skulle jag ha kraft att göra min röst lika lugn som jag minns att min mammas var när hon nattade mig?

Ni behöver inte vara rädda, säger jag till mina pojkar när de grubblar över Putin. Min pappa var åtta när vinterkriget bröt ut. Många gånger om tog han avsked av sin pappa som skulle ut i kriget. Byn var full av män som åkte iväg på lastbilsflak till tåget.

Jag dricker kaffe med mina föräldrar. Det finns ingen direkt orsak till oro för egen del, säger vi och stryker varandra över ryggen i förbifarten när vi dukar av. Mellan raderna finns allt det andra.

Det finns ingen direkt orsak till oro för egen del, säger vi och stryker varandra över ryggen i förbifarten när vi dukar av. Mellan raderna finns allt det andra.

Jag intervjuar biskop emeritus John Vikström om Ukraina. Som barn cyklade han till tågstationen med sin pappa som skulle ut till fronten. Han såg tåget försvinna och cyklade hem igen med två cyklar. ”Jag är inte rädd”, säger John.

Byborna på min hemort gör i ordning för ukrainska flyktingar. Prydligt bäddade sängar och mjuka nallar som väntar.

Försöken att vara varandras trygghet är trevande ibland, välviljan ändå obändig som en urkraft.

Jag fryser in i märgen den kvällen, vårvindarna känns så kalla i år.

En kväll kommer jag hem efter att ha fört blommor och bröd till en god vän, som mist sin mamma alldeles för tidigt. Jag fryser in i märgen den kvällen, vårvindarna känns så kalla i år. Jag kollar telefonen, en annan god vän har skickat en bild till mig, en teckning som hennes tioåring gjort i religionsundervisningen. Den föreställer en vackert färgglad regnbåge som växer fram ur molnen, stjärnor runtomkring. Undertill har han skrivit: Min skatt är mitt liv, min plats på jordklotet. Jag börjar gråta, för det gör man ibland när man får den tröst man söker.