Vi behöver avpolariserande journalistik som lyssnar till vad som värker under människors protest

DET HÄNDE en gång i Helsingfors att arga män i kyrksalen klättrade upp för en pelare till orgelläktaren och gav kantorn stryk.

Det var sommaren innan de tragiska händelserna 1917–18. En författare, svåger till Sibelius, hade efter gudstjänsterna i staden börjat hålla möten om jämlikhet och pacifism med det församlade kyrkfolket, och många ville höra honom.

Den här gången hade kyrkoherden bett kantorn spela 80 psalmer på rad för att dränka det olovliga eftermötet i orgelbrus.

DET HÄNDE för några veckor sedan i Helsingfors att journalister som rapporterade från de så kallade Convoydemonstrationer­na fick utstå knuffar, milt våld och glåp­ord från de protesterande.

Chefredaktörer och mediechefer gick ut och sade att så gör man bara inte. Reportarna gör sitt jobb och att fysiskt ge sig på dem är att hindra det fria ordet.

Så är det. Men när mediechefer som till exempel kollegan Jonas Jungar vid Yle, chef för journalistik och etik, resonerar om det (Yle 9.2) blir det ibland lite fartblint. Det mynnar ofta ut i att vad stor­medierna med Yle i spetsen gör – det är det rätta. För att inte säga det sanna.

"Men när mediechefer som till exempel kollegan Jonas Jungar vid Yle, chef för journalistik och etik, resonerar om det blir det ibland lite fartblint."

STOPP här lite. Medierna, inklusive vårt eget, behöver nog ibland stanna upp och ställa frågor till oss själva också.

Jovisst, man kan göra sina inslag rätt. Balanserat. Faktacheckat. Etiskt korrekt. Men det behöver inte betyda att vi har valt rätt ämnen att rapportera om. Eller att vi är relevanta för hela pub­liken.

Det kan man komma att få en knuff i ryggen för, i sin gula medieväst. Av män­niskor som i mediebruset har förblivit ohörda, eller mellan raderna rentav hånade.

Tudelningen är verklig när vardera sidan kallar varandras budskap fejk.

KYRKAN fick under ett sekel betala ett pris för att inte ha lyckats vara hela folkets kyrka den gången tudelning övergick i väpnat krig. Biskopar har efteråt stått vid gravmonument och bett om förlåtelse.

I dag har medierna och journalistiken, inte minst Yles public service, tagit sig något av den uppgift som rikets fasta klippa som kyrkan för 100 år sedan trodde sig vara. Skattefinansierat är Yle dessutom numera, liksom kyrkan.

"I dag har medierna och journalistiken, inte minst Yles public service, tagit sig något av den uppgift som rikets fasta klippa som kyrkan för 100 år sedan trodde sig vara."

Vi behöver avpolariserande journalistik nu. Som lyssnar till alla, till vad som värker under människors protest.