Pandemi är kris och efter kris kommer vanligen en svacka – där är många av oss nu

Man talar ibland om att adoptivbarn är gränslösa, att de kan klättra upp i helt okända människors famnar och söka närhet. Som förälder, både adoptiv- och biologisk, kan man uppleva att gränsöverskridningen sker tvärtom. De egna gränserna försvinner när det ständigt ligger någon i din säng och sitter någon i din famn (också på toaletten). Det egna utrymmet minimeras, den egna tiden går på minus.

Också på jobbet kan det egna utrymmet försvinna. Luften mellan möten och uppgifter, där jag brukade andas och hjärnan fick återhämta sig mellan passen, kan försvinna och lämna hjärnan i en ständig tunnel av stress och prestation. Teams är ett underbart redskap för den som söker tunneltillstånd när man kan hoppa direkt från möte till möte hela dagen, helt utan paus.

"I våras sprang jag för länge i den här tunneln och jag blev trött. Inte fast på sängbottnen-trött, men ledsnare, håglös, jag slutade skratta, slutade trivas på jobbet. Jag är inte den enda."

I våras sprang jag för länge i den här tunneln och jag blev trött. Inte fast på sängbottnen-trött, men ledsnare, håglös, jag slutade skratta, slutade trivas på jobbet. Jag är inte den enda. Enligt undersökningar är det precis min åldersgrupp, 30-plussarna, som tappat stinget på distans, medan över 40-åringarna tvärtom trivts bättre än förut på hemmakontoret.

Som tur är adoptivföräldrar vana att be om hjälp och jag vågade säga rakt ut till min förman hur jag mådde. Eftersom hen är världens bästa chef fick jag allt stöd jag behövde, i första hand förståelse och flankstöd. Nu jobbar vi tillsammans på att skapa luft i systemet, på att minska tunnelseendet. Det är tungt att säga nej till uppgifter, det känns fel att inte hugga in på nya projekt. Det känns också extremt obekvämt att skriva det här. Varför gör jag det då? För att det som kristna är vår uppgift att ”visa på våra sår”, att visa på ett rimligt liv. Att bjuda in till ostädade hem, att dela både motgångar och framgångar med varandra.

"Det finns hopp, men sannolikt bor det inte på Teams."

Pandemi är kris, och efter kris kommer vanligen en svacka. Där är många av oss nu. Om du också är här i gropen så ska du veta att du inte är ensam – tvärtom – i gott sällskap vågar jag påstå. Sök hjälp om du känner igen tunnelväggarna, särskilt om det känns som att du saknar alternativ eller inte har någon möjlighet att påverka omständigheterna. Det finns hopp, men sannolikt bor det inte på Teams.