Men tänk om vi skulle kunna lägga av oss skammen över de spår som livet har ristat in i oss?

Ni vet hur det är på sommaren: då äter vi nya små grönsaker, kallar dem primörer och njuter av att de är små, söta och tunnskaliga. De har en krispig fräschör och har skördats just när de växte som bäst, innan de hunnit bli hårdhudade eller kantstötta.

Men nu är det vinter, och säsong för blodapelsiner, dessa mina favoriter bland citrusfrukterna – kanske bland frukter överlag, tänker jag varje år i februari. För det är ju något speciellt med en frukt som man bara kan äta en viss tid på året, en råvara som fortfarande styrs av säsongen och inte kan flygas in året om.

Länge trodde jag att en blodapelsin helt enkelt bara är en annan sorts apelsin, lite som att det finns vinbär i olika färger. Sedan lärde jag mig att blodapelsinen får sin röda färg på grund av att den växer på platser där nätterna så här års är kalla medan dagarna är varma och soliga. För att hantera temperaturskillnaderna skyddar apelsinen sig genom att utveckla antocyanin, en antioxidant som samtidigt ger blodapelsinerna den röda färgen.

Hemma hos oss brukar vi skämta om att blodapelsiner som visar sig vara överraskande bleka när man skalar dem helt enkelt har haft det för lätt i livet. Och de exemplar som är så djupt röda att färgen slår över i mörkt lila – har de haft det extra svårt, eller har de bara reagerat väldigt snabbt och effektivt på omständigheterna?

Skalet på en färgrik blodapelsin kan vara nästan läderartat, ärrat av sina utmaningar kramar det hårt om klyftorna. Men den färg- och smakrika insidan gör det mödan värt att skala dem. Inför det här numret av tidningen intervjuade jag Malena Björkgren om hur man ska hantera besvikelser och obesvarade böner. Hon säger bland annat att vi ofta växer som människor när vi måste ta tag i livet, när allt inte serveras färdigt. Men, tänker jag medan jag kämpar för att skala min blodapelsin, kanske får det synas att vi tagit tag och att vi kämpat.

Blodapelsinen känner förstås ingen skam över spåren den bär, den är ju en frukt. Men tänk om vi som är människor skulle kunna lägga av oss skammen över de spår som livet har ristat in i oss, och över de försvarsmekanismer som vi behövt för att hantera livet i de perioder när nätterna känts farligt kalla.