Plötsligt märker jag hur en oförlöst gråt väller fram – jag längtar så det värker i kroppen

Det är vardagkväll i januari. Jag sitter hemma i köket. Julen är utsopad och jag saknar julbelysningen. I snart ett år har vi levt i med pandemirestriktioner. I just min lilla del av världen har vi bara haft en handfull covid-19-patienter som krävt sjukhusvård. I jämförelse är vi oerhört förskonade, men samhällsekonomin är i gungning, den fysiska distanseringen och ovissheten har gjort många frustrerade.

Jag är inte ensam om att vara innerligt trött på munskydd, på videomöten, på streamade gudstjänster, på inställda kurser och resor. Jag slösurfar på telefonen och ramlar in på en konsert: Live with Carnegie Hall. Violinvirtuosen Joshua Bell spelar på distans tillsammans med en ensemble av sjukvårdspersonal. Krisen kan visserligen ta fram människors sämre sidor, men den har också visat på en oerhörd uppfinningsrikedom, empati och kämparanda. Plötsligt märker jag hur varma tårar blöter mitt ansikte, en oförlöst gråt väller fram. Jag längtar så det värker i kroppen efter kramar, efter trängsel, efter att få fira mässa med min församling, efter konserter och scenkonst.

"Jag längtar så det värker i kroppen efter kramar, efter trängsel, efter att få fira mässa med min församling, efter konserter och scenkonst."

Det är inte över än. Vi är alla trötta, frustrerade, utleda, men det är nu den riktigt stora utmaningen kommer, att orka och hålla modet uppe ännu några månader, kanske ett halvår, i värsta fall längre, tills majoriteten av befolkningen är vaccinerad. Vi måste hjälpas åt för att klara detta. Vi måste fortsätta ringa, sjunga, be, chatta och promenera tillsammans.

"Vi måste hjälpas åt för att klara detta. Vi måste fortsätta ringa, sjunga, be, chatta och promenera tillsammans."

Musikklippet med Joshua Bell får mig att minnas en berättelse ur ett konfirmandmaterial. För några år sedan gjorde tidningen The Washington Post ett experiment. Stjärnmusikern Joshua Bell ställde sig med sin Stradivarius på en tunnelbanestation och spelade. Skulle ryktet sprida sig? Skulle det bli kaos och folkmassor i tunnelbanan?! På en knapp timme passerade drygt tusen personer, kvinnor och män, unga och gamla, människor av olika etnicitet och socioekonomi. Av tusen personer stannade sju till för att lyssna, alla var barn, alla blev de påskyndade av sina föräldrar. Vem känner igen en världskänd musiker som står och spelar på en tunnelbanestation?

Jesus, universums största stjärna, föds i utkanten. Några herdar och några stjärntydare kommer på besök, i övrigt tystnad. Nästan ingen förstod miraklet som sker. Joshua Bell återvände från tunnelbanan till världsscenerna. Jesus stannade kvar, bland vanliga människor, bland oss.

Vi behöver violinen i tunnelbanan mer än någonsin.