Trilska klossar i angelägen sak

På sensommaren kom ett betänkande från den grupp som funderat över  kyrkans förvaltning. Nu ska den, enligt Kyrkans informationscentrals kommuniké, blir klarare och lättare. Rent konkret vill man spara genom att lägga ner kyrkans utrikesråd och låta biskoparna sköta ekumeniska relationer och utrikeskontakter. Biskopsmötet bantas också ner.

Däremot gör gruppen inga drastiska nedskärningar i Kyrkans centralfond, tvärtom blir pensionsfonden en separat aktör. Det är säkert försvarligt med tanke på den utmaning helhetskyrkan har i form av sitt pensionsansvar. Men att förändringen där en blir två skulle innebära avvecklingar inom centralförvaltningen är svårt att tro. Att skära ner i kyrkans ”utrikespolitik” är kirurgiskt sett ett relativt lätt ingrepp i jämförelse med att sätta luppen på den stora organism resten av centralförvaltningen utgör. 

Ur församlingarnas perspektiv har kommittén i sin 135 sidor långa text reflekterat lite eller inte alls. För en enskild församling är det lika svårt att ifrågasätta det rådande som det är för en legokloss att ställa sig på tvären. Att ens försöka kan te sig rentav naivt.

Eller så inte. På Åland går en diskussion om de åländska församlingarnas framtid och struktur. Mest radikalt är ett förslag från kyrkorådet i Mariehamns församling, som vill att domkapitlet ska bilda en arbetsgrupp för en självstyrd åländsk kyrka. Biskopen kan fortfarande finnas i Borgå, men en åländsk ledningsgrupp skulle tillsätta präster och kantorer, besluta om mark och medel.

En del röster har velat ta det ännu längre: Varför betala till riket? Om ålänningarna annars klarar av att stå på egna ben kunde de väl bära sin egen kyrka. Andra, ofta med erfarenhet av jobb i kyrkan, konstaterar att det redan nu pumpas in mycket pengar från centralförvaltningen. Att ”bilda eget” skulle betyda att många kyrkor stängs och tjänster dras in.

Den höga och fria debatten har ändå en poäng: Den har öppnat ögonen för det skriande behovet av samarbete mellan församlingarna. Ålänningar är kända för att sjunga ut snabbt. Tanken på en självfinansierad kyrka i öriket speglar en reaktion som delas på lokalplanet riket runt. På lokalplanet vill man känna att en gemensam centralförvaltning ändå får det mesta att ”komma tillbaka” hem. Som ett sådant tecken är den åländska rabulismen värd att tas på allvar i Borgå, men i all synnerhet i korridorerna på kyrkostyrelsen i Helsingfors.