Jag minns inte att jag någonsin skulle ha haft några större problem att göra mig förstådd på finska. Perfekt har min finska aldrig varit, långt ifrån. Min godhjärtade finsklärare i mellanskolan var specialist på att ge femton centimeter långa minustecken efter femman han gett när han bedömde mitt prov. Jag förstod att det var så nära underkänt att ribban fortfarande darrar. Däremot kunde jag mäta mig med vilken klasskamrat som helst när det gällde att ta sig fram på finska i Helsingfors, där jag växte upp.
Fortfarande tycker jag om att tala finska. Det är ett mångfacetterat språk där man kan välja mellan att säga saker enkelt eller trassla till det ordentligt.
Men nyligen har jag gjort en ny upptäckt: jag vill inte tala finska i alla situationer. Och då talar jag om situationer där man är som mest utelämnad, inom vården.
"Men nyligen har jag gjort en ny upptäckt: jag vill inte tala finska i alla situationer."
Jag genomgick nyligen en operation, modell stor. När jag väcktes efter operationen var jag omgiven av vårdare. En av rösterna presenterade sig på svenska. Jag tror jag svarade högmodigt att finska också går. Men under de närmaste timmarna på intensiven var det den svenska vårdaren jag tydde mig till.
Det visade sig nämligen att det finska ordet för smärta, kipu, var helt bortblåst ur min vokabulär. Det kom på svenska och det kom på engelska, men inte på finska. Smärtan, på svenska, var det enda som fyllde mig. Jag blev förstådd, men varje gång den svenska bekräftande rösten saknades hann jag uppleva några skräckslagna sekunder innan jag förstod att vårdarna förstått. Rösten besparade mig den obehagliga känslan av att det kom an på mig att hitta på omskrivningar eller synonymer på kipu innan jag fick känna den belönande, smärtstillande medicinen verka.
"En fulljour i Vasa var det enda rätta! Allt annat hade varit fullständig galenskap."
Några dagar senare, när ambulansen som kör mig till Vasa närmar sig Centralsjukhuset, blir jag påmind om diskussionen om dess omfattande jour. Redan då insåg jag det absurda i att sjukhuset först blev förbisett. Då försökte jag föreställa mig hur jag skulle reagera själv i en utlämnad vårdsituation. Nu vet jag, för jag har varit där. Hur ska då inte de som har en mer avlägsen relation till finskan än jag uppleva det? En fulljour i Vasa var det enda rätta! Allt annat hade varit fullständig galenskap.
