"Det finns få saker som gör mig lika irriterad som när människor placeras in i snäva fack och blir fastlåsta vid att vara en enda sak"

Ett av mina favoritcitat är några rader av Nobelpristagaren Tomas Tranströmer, som i en dikt skriver ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”.

Det är ord som jag hittar både inspiration och tröst i.

Du blir aldrig färdig. En annan kanske tycker att det här låter lite trist. Att inte bli färdig, klar. Att ständigt liksom vara ... ja, vad? Bristfällig? Jag förstår att raderna kan tolkas även på det sättet, men min läsning av dem är annorlunda.

För mig handlar de här orden om att människan och jaget inte är något statiskt, något stillastående och slött. Tvärtom så rör vi på oss, vi färdas i bästa fall inom oss själva för att upptäcka nya facetter, outforskade sidor som plötsligt integreras i oss och blir en del av dem vi är. Det finns faktiskt få saker som gör mig lika irriterad som när människor placeras in i snäva fack och liksom blir fastlåsta vid att vara en enda sak. En människa är mer än de yttre attribut som ges henne.

Och det finns få saker som gör mig lika sprittande av iver som att betänka hur komplexa, djupa och fascinerande människor är. Du blir aldrig färdig, tänk vilket löfte de orden innehåller! Allt du ännu kommer att upptäcka, allt du ännu kommer att lära dig, allt du ännu kommer att få bevittna.

Det här var den inspirerande sidan av Tranströmers ord. Sedan var det trösten.

Under det senaste året har jag tänkt mycket på traumatiska erfarenheter. Både egna sådana, men även andras. Ett trauma förändrar en människa. Ofta på sätt som man inte hade önskat sig.

Jag minns en vän som berättade för mig om de gånger hon blivit våldtagen. Jag minns en vän som tog till kniven för att sorgen över en bortgången familjemedlem var så bottenlös. Jag minns min bror som satt blödandes på trottoaren med uppskurna handleder. Jag minns mig själv liggandes i min säng med desperata tankar om att jag visserligen vill leva men bara just och just.

Du blir aldrig färdig. De här orden kan i bästa fall betyda att du kommer att kunna överkomma mer än du någonsin hade trott möjligt. Att du en dag kommer att kunna se tillbaka och konstatera att du inte brast den gången då du trodde att du gjorde det. Den gång du miste en vän. Den gång någon gjorde ett grovt övergrepp på dig. Den gång du tvivlade på Gud. Den gången var du ännu inte färdig. Och det var som det skall.