Aldrig färdig

Lögn och självbedrägeri. Det kommer aldrig på sommarstugan en dag då allt är färdigt och inget arbete väntar på att bli utfört. Men varför klaga? Den här livserfarenheten möter vi ju också i Bibeln: när livet har varit som bäst har det varit arbete och möda.

Vi mår gott av att sätta upp mål, planera, välja mellan olika alternativ och sedan sätta i gång. Den målinriktade ansträngningen är en belöning i sig, och resultatet stiger i värde av att vi själva – ofta tillsammans med andra – har åstadkommit det. Det känns bra att trött i kroppen få sätta sig ner, titta på vad man åstadkommit, och stolt säga: det blev ju riktigt bra till slut!

Anspelningen på Guds handlande i skapelseberättelsen är medveten. Efter varje dag ser Gud på sitt verk och konstaterar att det blev mycket gott. Vad kunde vara mer naturligt än att också vi, Guds avbilder och medhjälpare, skulle eftersträva samma upplevelse?

Parallellerna kan utvecklas ytterligare. Världen var inte färdig, när Gud såg på sitt verk. De sex skapelsedagarna utgör symboliska beskrivningar av hur Gud steg för steg formar en värld där levande varelser kan växa fram. Men arbetet tar inte slut där. Människan anförtros uppdraget att förvalta, befrämja och skydda livet. Uppdraget är villkorligt: om vi i stället i vårt högmod fördärvar skapelsen kan allting tas ifrån oss.

I  den här spänningen mellan det stora uppdraget och det högst reella hotet lever vi våra liv – och då tänker jag naturligtvis på mycket mer än bara semestersysslor. Som människor och som kristna är vi kallade att vara Guds medhjälpare och Jesu efterföljare. Något paradis kommer vi aldrig att lyckas skapa på jorden, men ändå får vår ständiga strävan och bön vara att Guds rike skulle växa sig allt starkare och allt synligare i vår värld, till glädje för både oss själva och våra medmänniskor.

Medvetenheten om att vi aldrig blir färdiga kan få oss att tappa modet: vad tjänar det till att anstränga sig, då det är så litet som jag kan åstadkomma? Men i andra vågskålen finns den trotsiga och hoppfulla erfarenheten som Stig Dagerman fångat i sin ofta citerade dikt: en svältande människa mindre betyder en broder mer. För den som blir hjälpt kan den enskilda goda handlingen, hur ofullkomlig och tillfällig den än är, vara tillräcklig för att ge livsmod och därigenom öppna dörren för trons mysterium.