Att så skulle ske indikerade han redan när han tillträdde, och då fanns det de som ställde sig undrande till ett sådant tillvägagångssätt. Det brukliga har varit att en biskop sitter till pensioneringen.
När Vikström för ett par år sedan meddelade att han tänkte hålla vad han lovat och inte sitta mer än tio år höjdes också röster – och desto fler – för att han borde sitta kvar. Men då inte med hänvisning till traditioner utan för att många uppskattat honom och gärna sett att han han omprövat sitt beslut och suttit längre. Han har varit omtyckt bland många.
När han nu lämnar ämbetet har det gått exakt nio år och tio månader sedan han efterträdde Gustav Björkstrand. Hur väl han har lyckats och vilket arv han lämnar råder det förstås olika uppfattningar om. I artikeln här invid reflekterar fyra personer över Björn Vikströms tid som biskop.
Ur ett massmedialt perspektiv har han, som Jan-Erik Andelin konstaterar, varit uppskattad. På denna tidnings redaktion har hans tillgänglighet uppskattats, och på basis av Göran Stenlunds svar är det uppenbarligen ett privilegium som inte bara medier åtnjutit. Hans svarstid per e-post har alltid varit föredömligt – för att inte säga förbluffande – kort. Oberoende av om ärendet gällt en aktuell fråga som behandlats i kyrkomötet eller om vi bett om ett svar till någon temasida där barn ställer frågor om påsken har vi sällan behövt vänta länge på svar.
Ett stort plus får biskop Björn också för att han alltid varit välformulerad, tydlig och stringent oberoende av vilken fråga, vilket medium eller vilket sammanhang han uttalat sig i. Sedan är det förstås också så, vilket också framgår i artiklarna här invid, att det han sagt inte fallit alla läger i Borgå stift i smaken.
Men utmaningen att bygga broar i ett åsiktssplittrat Borgå stift faller från den 1 september inte längre på biskop Björns, utan på biskop Bo-Göran Åstrands axlar.
