Att vilja växa

I jämförelse med det allvar med vilket man här ger sig in i det vuxna livet framstår min egen väg som snudd på oansvarig. Jag gifte mig ung och vi fick våra barn under studietiden i New York. Det är något av en välsignelse att man skapar sig erfarenheter genom att leva, för om man redan visste vad som ligger framför en skulle man helt säkert ofta välja en annan väg. Vilket ger en slags omöjlig ekvation, eftersom man då inte samlar på sig den erfarenhet som skulle få en att välja annorlunda.

Ändå var min och min frus livsavgörande gemensamma val faktiskt inte ogenomtänkta. Vi insåg rätt tidigt att vi inte kan vänta med att gifta oss tills vi är tillräckligt mogna – tills vi förstår den verkliga innebörden i löftet, uppnår ekonomisk trygghet och kan parera oväntade händelser utanför vår kontroll.
Likadant var det med föräldraskapet. Kan man rationellt sett bli vuxen och stabil nog för att ansvara för sina barns första stapplande steg över vardagsrumsgolv och ut i vuxenlivet? Vi såg det inte.

I stället bestämde vi oss för att växa med uppgiften, eller som amerikaner skulle uttrycka det, höja sig när tillfället uppstår (”rise to the occasion”). Jag tycker om det uttrycket. Det ger en aning om att någonting fördolt finns inom oss, en resurs som vi inte förstår, en kapacitet som frigörs först när vi väljer att våga.
Gränsen mellan att våga och att handla oansvarigt är hårfin, och ändå måste den hela tiden prövas. Att handla tryggt kräver egentligen varken mod eller vilja, och tar oss ingenstans utom framåt i tid.

Så i stället för att skjuta alla livsavgörande val framför sig tills man blir vuxen kan man bli vuxen genom att göra livsavgörande val. Faktum är att jag är övertygad om att det är det enda sättet att växa.
De yttre omständigheterna som påverkar oss är alldeles för allvarliga och krassa för att låta dem leda oss genom livet. Det som verkligen behövs är hängivenhet, det att vi helhjärtat vill.