Rubriken var Fäder och döttrar. Vi diskuterade hur livsåskådningar och värderingar överförs, eller inte överförs, mellan generationerna. Vad jag idag kommer ihåg från det tillfället är att två av de andra deltagarna var Ilkka Kanerva och han dotter Julia, och att vi mitt under diskussionen fick en uppgift.
Var och en skulle välja det viktigaste ordet bland en massa ord på en vägg: hjälpsamhet, glädje, tolerans, frihet, generositet … Och jag minns hur glad jag blev när pappa och jag upptäckte att vi ur det här myllret hade valt samma ord: respekt.
Det finns en djupt rotad uppfattning att respekt ska förtjänas. Du ska visa vad du går för innan jag kan visa dig respekt. Ändå baserar sig så mycket av respekten i vårt samhälle på subjektiva överenskommelser. Vissa konstnärer bemöts med större respekt än andra för att vi kommit överens om att ge deras verk ett högre värde. I många fall kan man förstå varför något ses som unikt och värdefullt, men ibland baserar sig ”värdet” egentligen bara på att någon är villig att betala. Om någon vill ge 22 000 euro för en muminmugg med feltryck, då är muggen plötsligt värdefull. Den väcker respekt. Lika väl kunde nån ha slängt bort den defekta produkten.
Det samma gäller känslor. Ett älskat mjukisdjur blir oerhört värdefullt. Den luggslitna kaninen må ha kostat två euro på loppis, men om den kommer bort förstår hela familjen vilken katastrof det är och ringer upp tåg och bussbolag för att hitta den.
»Varje människa är Guds älskade mjukiskanin.«
Vilka fenomen och saker visar mitt beteende att jag respekterar? När kyrkklockorna i Helsingfors ringde för ishockeylandslaget kände jag att min glädje över guldet ändå inte handlade om sådan respekt som jag förknippar med klockringningar. I min världsbild ringer klockorna vid stor nöd, som för barnen i Aleppo, eller vid en stor befrielse, som ett vapenstillestånd. Jag känner inte den vördnaden för en sportbragd, fast jag blev snurrigt lycklig över vår askungesaga on ice.
Och när det gäller människor? Vem förtjänar vår respekt? Jag tror att ordet förtjäna är helt fel i sammanhanget. En människa är inte något som vi kan komma överens om att värdera högt eller lågt. Hon är redan oerhört högt värderad. Och därför alltid värd den djupaste respekt. Varje människa är faktiskt Guds älskade mjukiskanin.
Monica Vikström-Jokela är redaktör, författare och regissör.
