Ja, tradition kan vara fel

04.12.2018
LEDAREN. Samtidigt som finländarna firar självständighetsdag och väntar på julen tjuvstartar holländare och belgare med julklappsutdelning den femte och sjätte december.

Många barn ser fram emot Sinterklaas ankomst, som firas med karnevalliknande folkfester. De senaste åren har jippona blivit alltmer ifrågasatta. Inte på grund av julgubbsgestalten Sinterklaas, utan på grund av hans medhjälpare Piet.

Piet –Peter – är svart. I karnevalerna deltar barn och vuxna ibland i total blackfacemålning med putande röda läppar och guldring i örat enligt förlagor som går tillbaka till de rasistiska burlesker som blomstrade i USA på 1800-talet. Trots försök att modernisera Piet är han fortfarande den dumme hantlangaren och också den skrämmande, som kan stoppa elaka barn i sin säck och föra bort dem.

Nederländerna har en mörk historia av slavhandel. Först nu växer rörelsen mot det som Zwarte Piet står för sig starkare, kantat av våldsamma protester från dem som inte vill släppa traditionen och som ser aktionerna som ett angrepp på den holländska identiteten.

Vittnesbörden från dem som känner sig träffade sipprar fram. Afriye, född i Ghana, var tolv när han insåg att det som skulle vara en rolig fest skedde på hans bekostnad. ”De kallade mig Zwarte Piet och kastade karameller på mig i bussen samtidigt som de gjorde apljud. Jag var stjärnan i skådespelet. Men inte i en roll jag ville ha.” En annan insikt drabbade juristen Wil Eikelboom, som nu är aktiv inom rörelsen mot Zwarte-Piet. Han växte upp med myten om den snälle Skorstens-Peter, som var svart i ansiktet för att han levererat barnens klappar. ”Först när utländska medier började skriva om oss fattade vi att det var något unket med det hela. Skorstenssot ger inte röda läppar och krulligt hår på kuppen. Det klarnade att Zwarte-Piet inte bara var glad folklore, utan en flagrant rasistisk sterotypi”.

”När sker förvandlingen? När förbyts icke-seendet i ett ’hur kunde vi tänka så’?”

Sensmoral: En tradition kan inte försvaras enbart med tradition. När ljuset faller från rätt håll kan det vara dags att överge en sed, ett tänkesätt, ett handlingsmönster som är fel, kränkande, orättvist, oetiskt eller rentav vidrigt. Det här gäller i lika hög grad kyrkans liv. Frestelserna till förnekelse, försvar eller vilja att titta bort är desamma. En del vägrar se mörkret i sin egen tradition och släppa den, andra drabbas av insikten om rötterna till det de trodde var oskyldigt eller riktigt. Men när vuxna, vita män drar ut på gatorna med svärtade ansikten och krullperuk mot dem som ”förstör det för barnen” med sammandrabbningar som följd handlar det inte längre om familjemys.

Självreflektionen väcks ofta av de utomståendes blick. När sker förvandligen? När förbyts icke-seendet i ett bestört ”Hur kunde vi tänka så”? Tyvärr sker det ofta alldeles för långsamt. Lika synd är det att insikten nästan alltid kombineras med en falsk övertygelse om att ”vi” antagligen hade varit betydligt mer klarsynta i dag.

May Wikström
Mari Valjakka har återvänt till hemtrakterna i Ivalo.

samiska. Mari Valjakka gläds över att som samepräst kunna bidra till att de samiska språken går vidare till en ny generation – något som inte var självklart när hon själv växte upp. 21.9.2020 kl. 13:16
Biskop Bo-Göran Åstrand och Johan Bärlund, professor i nordisk rätt, kommenterar HFD:s beslut för Kyrkpressen.

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25
I skogen hittar Nina Lindfors tröst och frid.

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20
Finland har handlat proaktivt, och det är bra, säger Peter Strang, professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet.

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45
Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen. Jaktlaget är hennes första bok.

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30
Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. 
– Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst.

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12
Helene Liljeström tycker att citatet vid domkyrkan
är väldigt väl valt. På svenska lyder motsvarande bibelställe: ”Jag skall ge er en framtid och ett hopp.”

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01
Johan Westerlund är kyrkoherde i Johannes församling. Hans favoritplats i stan: olika kaféer runt järnvägsstationen.

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01