Jag satt på huk vid min farmors grav, på den mindre begravningsplatsen i Kronoby, och höll på att tända ett ljus till hennes och farfars minne. Honom har jag aldrig sett, han dog när min far var 3 år. Han känns främmande. Farmor Ida har jag idel goda minnen av. I mina ögon är hon ganska nära ett helgon, då jag tänker på det hårda livsöde som hon bar med djup ödmjukhet. Hon skulle nog inte gilla att jag skriver i en kyrklig tidning att hon är helgon, nej bort det.
I skymningen rör sig också andra på begravningsplatsen, men inte så mycket folk som på de stora begravningsplatserna. Några personer passerar på avstånd. Jag hör att de talar om mig, de känner igen mig, trots att de inte ser mitt ansikte. Men de ser vid vems grav jag är och då vet de vem som är där. Jag hör att de nämner min fars namn.
Den stunden blev nästan helig för mig. Där på ”Bäckas kärre” (så kallas gravgården) i skymningen är jag igenkänd på grund av den döda till vars minne jag tänder ett ljus. Jag känner mig omsluten av fäderna i många generationer. Jag hör ihop med många av dem som vilar på denna begravningsplats. Den här byn är en del av mig, även om jag aldrig bott i den. Gener och släktdrag, kärleken till stugmiljöerna och till ån som flyter genom byn och mycket annat har de som är begravda här gett vidare till mig.
”I skymningen är jag igenkänd på grund av den döda till vars minne jag tänder ett ljus. Jag känner mig omsluten av fäderna i många generationer.”
Jag tycker om den kommande helgen. Jag läste att allhelgonahelgen började firas redan på 300-talet i Syrien. En helg som har rottrådar till kristenhetens början. Folktro och tradition har vävts in i firandet. Rötter och tradition är viktiga för vår identitet. Ju djupare rötter, desto heligare mark. Helig mark kan vara en plats där jag förnimmer ett större sammanhang, där jag hör hemma på ett sätt jag inte alltid kan förklara. För mig är det inte bara på den trygga gravgården i Kronoby jag har denna känsla – samma sak kan hända ute i bushen i öknens utkant. Där har jag upplevt djup gemenskap över både språkliga och kulturella gränser. Något heligt som berör, men inte kan förklaras.
Påven Franciskus är en modern påve, aktiv på de sociala medierna. För någon dag sen skrev han på Facebook ”Världen har behov av helgon. Vi är alla, utan undantag, kallade till helighet”. Ett möte med en medmänniska i skymningen på gravgården blir en helig stund. Ett leende, ett varmt handslag blir påminnelse om helighet i en söndrig värld. Ett tänt ljus påminner om Livets Ljus.
