Själva forskningsresultaten kan vara intressanta, men sättet som resultaten presenteras på vittnar ibland om förutfattade åsikter och en vilja att tolka resultaten så att de stöder en given agenda. Det är som med det där berömda glaset som antingen kan beskrivas som halvtomt eller halvfullt.
Den senaste rapporten jag tog del av gällde en jämförelse mellan hur inlärningen utvecklas hos småbarn som går på dagis och småbarn som vårdas hemma. Agendan var synnerligen klar; man körde fram att 1–2-åringars kognitiva utveckling på dagis är överlägsen utvecklingen hos de barn som inte går på dagis. Senare i artikeln framkom det visserligen att det här försprånget tas igen, så att man i högstadiet och gymnasiet inte längre ser någon skillnad. Vilket enligt min logik betyder att skillnaden i småbarnsåldern egentligen inte spelar någon roll. Men på något sätt fick resultatet illustrera hur bekymmersamt det är att andelen barn under tre år som vårdas hemma är högre i Finland än i andra länder. Det hela utmynnade i en varning: ”Enligt forskarna skulle en höjning av hemvårdsstödet innebära att mammorna stannar hemma längre.” Det var kort sagt en faktatolkning att stöda sig på om man till exempel är en minister som vill undvika att höja hemvårdsstödet.
”Va, hälften av Finlands 16–29-åringar ber, alltså?”
En annan forskningspresentation jag nyligen tog del av gällde rapporten ”Europe’s Young Adults and Religion” och baserade sig på en opinionsundersökning bland 16–29-åringar i tolv europeiska länder under åren 2014–2016. Själva siffrorna var intressanta, och att de var så olika i olika länder. Polen och Litauen var länderna med den högsta andelen unga vuxna som ansåg sig ha en religion, Polens 83 procent var där högst. De lägsta procenten fanns intressant nog alldeles nära dessa länder, i Tjeckien med bara 9 procent unga vuxna som sade sig relatera till någon religion, följt av Estland. I till exempel Sverige och Nederländerna sade sig hela 70–80 procent inte ha någon religion, och det var väl siffror som dessa som hade fått presentationen att i sin helhet handla om att den europeiska normen är att inte ha någon religion och att kristendomen om hundra år har försvunnit ur Europa.
Finlands siffror (de som lades fram i artikeln) var de här: 59 procent av 16–29-åringarna anser sig inte ha tillhörighet till någon religion, 37 procent anser sig vara kristna och 4 procent anser sig ha en annan religion. Och så konstaterades det att så mycket som 51 procent av Finlands unga vuxna aldrig ber.
Det var den där sista siffran som fick mig att komma ihåg att det halvtomma glaset faktiskt också är halvfullt. Jag tänkte häpet: ”Va, hälften av Finlands 16–29-åringar ber, alltså?” Det är faktiskt betydligt flera än jag skulle ha trott. Det är flera än de som anser sig ha en religion. Det är en tankeställare.
