På senare år har jag där i november-december gjort en återkommande iakttagelse. Det är att jag åtminstone några gånger per år någon gång på eftermiddagen, oftast där kring klockan tre, kollar ut genom fönstret och noterar att det är nästan mörkt ute. Den spontana tanken slår mig att dagen nästan är slut och att jag har tusen saker jag borde hinna med ännu. Sen slår mig tanken vilket land jag bor i och jag inser att jag ännu har hur många timmar kvar som helst att jobba. Vackert så.
Lite motsatt effekt kan man få på våren. Då jobbar man i allsköns ro och plötsligt är klockan halv sex på kvällen. Det underbara kvällsljuset till trots är skräcken total när man inser att man inte på långt när kommit så långt man borde den dagen. Och redan är inne på övertid.
Samma sak, fast i makroformat, har drabbat mig i vår. Orsaken är vargavintern som delvis ”drabbat” de södra delarna av landet men framför allt oss som vistas regelbundet här uppe i norr (läs: Österbotten). För någon dag sedan slog det mig att bilen måste på service och sedan på besiktning före sommaren. Jag kvitterade den tanken med att sommaren ännu är långt borta, tills det slog mig att vi faktiskt är mer än halvvägs in i april och min bil borde på service i början av maj.
Men så kan det bli när almanackan säger april medan snön som ligger halv meter djup gör allt som står i dess makt för att övertyga mitt undermedvetna om att det är tidig mars.
