Den civila beredskapen trappas upp i takt med att det ryska krigshotet kryper allt närmare. Hur förbereder sig den evangelisk-lutherska kyrkan på ett scenario där ett eventuellt krig hotar kulturhistoriskt värdefull egendom?
– Vi har anvisningar för församlingarna som preciserar hur man gör upp en beredskapsplan i samband med krissituationer. Enligt kyrkolagen är det domkapitlet i respektive stift som övervakar och koordinerar det arbetet, säger Saana Tammisto, expert på kulturarvsfrågor vid Kyrkostyrelsen.
Församlingarna har en skyldighet att göra upp planer för vad som ska göras ifall det bryter ut ett krig. Planerna ska utarbetas i tätt samarbete med stiften. Vid Kyrkostyrelsen jobbar endast två personer med ansvar för kulturarvsfrågor. Tammisto är en av dem.
– Det är en vacker tanke att stiften ska ansvara för beredskap och krishantering också när det gäller kyrkans kulturarv. I praktiken fungerar det ändå inte eftersom domkapitlen oftast saknar experter på kulturarvsfrågor. Vi behöver mera samarbete inom kyrkan och med räddningsverken, säger Tammisto.

I praktiken fungerar det inte att stiften har ansvar för krisberedskap, säger Saana Tammisto. FOTO: Petteri Kivimäki
Åbo ärkestift ett föredöme
Det finns trots det några positiva undantag. Enligt Tammisto har till exempel Åbo ärkestifts domkapitel god sakkunskap om det kyrkliga kulturarvet i vårt land.
– Museiverket har utarbetat mycket värdefulla instruktioner för skyddet av kulturhistoriskt värdefull egendom i krissituationer. Instruktionerna har uppdaterats rätt nyligen.
Vem bär ansvaret för att kulturhistoriska dyrgripar skyddas i väpnade konflikter?
– Det är alltid egendomens ägare som bär det yttersta ansvaret för att kulturhistoriskt värdefulla föremål och byggnader består. När det gäller kyrkan sker det praktiska skyddsarbetet i samarbete med Kyrkostyrelsen, församlingarna och räddningsverken, säger Tiina Mertanen, direktör för museitjänsterna vid Museiverket.
Mertanen understryker att församlingarna är skyldiga att göra listor på till exempel de konstföremål, skulpturer, träsniderier, krucifix och altarskåp som ska prioriteras om evakueringen och räddningsoperationerna blir verklighet. Museiverket hänvisar till Unescos riktlinjer i de instruktioner som har skickats till församlingarna.
– Vi har i samarbete med domkapitlen, Undervisnings- och kulturministeriet och räddningsverken övat hur skyddsoperationerna ska gå till i krissituationer, säger Mertanen.
Hon betonar att kulturarvet också gäller arkiverad dokumentation.
– Det är lika viktigt att skydda de kyrkliga arkiven. Tyvärr brister den statliga finansieringen av arbetet för att dokumentera och arkivera vårt kulturarv, säger hon.
Enligt Kyrkostyrelsens bedömning finns det över 140 000 värdefulla historiska föremål som har registrerats i landets församlingar i samband med en lång rad inventeringar.
Har enskilda församlingar fört värdefulla föremål till tryggt förvar som en preventiv åtgärd redan nu?
– Nej, jag har inte hört att församlingar skulle ha tillgripit sådana åtgärder. Det viktigaste är att församlingarna gör upp planer på vilka föremål som ska skyddas och vem som gör vad ifall det uppstår en krissituation, säger Tammisto.
Inga svenska församlingar deltog
I oktober i fjol ordnades ett möte på Kyrkostyrelsens initiativ för att ge handfasta råd och instruktioner kring skyddet av kulturhistoriskt värdefull egendom i krissituationer. Mötet samlade representanter från tiotals församlingar. Enligt Kyrkostyrelsens uppgifter deltog inga representanter från svenskspråkiga församlingar i mötet.
Tammisto värjer sig mot tanken att församlingarna skulle frakta sina sakrala dyrgripar till tryggt förvar under fredstid.
– Jag anser att det skulle ge fel signaler och skapa otrygghet. Vår kapacitet att uthärda kriser bygger ju på principen att vi fortsätter att leva så normalt som möjligt i fredstid och att vi inte låter krigshotet påverka oss.
Enligt Tammisto kan det ändå löna sig för församlingarna att förbereda sig mentalt på att även kyrkor kan bli måltavlor för militära angrepp ifall det utbryter ett krig. Detta trots att folkrätten förbjuder krigförande parter att förstöra kulturhistoriskt värdefulla byggnader i väpnade konflikter.
Kyrkor kan bli måltavlor
– Haagkonventionen från 1954 ger ett folkrättsligt skydd av kulturhistoriskt värdefull egendom i krig. Ryssland har tyvärr struntat i Haagkonventionen i sitt anfallskrig mot Ukraina och bombat kyrkor och andra kulturhistoriskt värdefulla byggnader med ödesdigra följder, säger Tammisto.
Hon anser att det vore viktigt att utreda i hur stor utsträckning det finns ritningar och dokumentation på alla de kyrkor och kapell som landets församlingar förfogar över.
– Då den 230 år gamla träkyrkan i Ylivieska brann ned på grund av en mordbrand 2016 gick allting förlorat. En viktig tröst i den stora förlusten var att församlingen hade dokumenterat alla värdefulla föremål och förevigat dem i fotografier. Kunskapen och kännedomen om kulturarvet skapar kontinuitet, säger Tammisto.
Borde man ha byggt en kopia på den gamla kyrkan i Ylivieska utifrån de ursprungliga ritningarna?
– Församlingen i Ylivieska beslöt att bygga en ny kyrka som inte var en kopia på den gamla kyrkan. Varje enskild församling avgör hur man går vidare efter sådana tragiska händelser. Då den gamla kyrkan från 1770 i Kiihtelysvaara i Joensuu förstördes i en mordbrand 2018 beslöt församlingen att låta bygga en likadan kyrka på samma plats. Det finns inget rätt svar på den frågan.
Ingen större oro i Dragsvik
Kulturell beredskap handlar också om konsten att hantera krigshotet i våra sinnen i vardagen. Enligt militärpastor Markus Weckström på Nylands brigad har Rysslands vapenskrammel och den militära upptrappningen i Europa inte satt vardagen i gungning i Dragsvik.
– Jag upplever inte att det ryska krigshotet skulle vara ständigt närvarande bland beväringarna här på Nylands brigad. Förstås diskuteras Rysslands anfallskrig i Ukraina, men frågan är inte först på listan. Å andra sidan går ju Försvarsmaktens verksamhet ut på att förbereda sig för ett eventuellt krig. Tematiken finns alltså på ytan hela tiden, säger Markus Weckström.
Hur ser du på Jesus uppmaning att vända andra kinden till om någon slår dig på höger kind?
– Jag tolkar Jesus bergspredikan som en uppmaning att inte låta sig uppviglas av förolämpningar. De flesta konflikter uppstår som reaktioner på provokationer och då är det viktigt att ha is i magen och inte bli provocerad.
Det femte budet och uppmaningen att inte dräpa sin nästa är likaså ett återkommande tema i Weckströms kontakt med beväringarna.
– Det femte budet handlar om avsikten att mörda. Enligt kristen etik är självförsvar tillåtet. Martin Luther skilde mellan det världsliga och andliga regementet. I det världsliga regementet är det tillåtet att upprätthålla ordningen med svärdets hjälp.
Jesus säger att vi ska älska våra fiender och be för dem som förföljer oss. Hur förhåller du dig till ordet fiende?
– Om en militär fiende hotar oss till livet måste vi bekämpa det hotet. När hotet uteblir är fienden också en medmänniska.


























