Kjell Herberts vid sin hemförsamlings bönehus, Betesda i Kuni.

Han har skrivit om de 250 bönehusen i Österbotten

BÖNEHUS.

Det har funnits drygt 400 bönehus i Svenskfinland. Kjell Herberts har dokumenterat alla 250 som funnits i Österbotten de senaste 150 åren. Nu har kartläggningen med bild och fakta gett ut en färsk bok, En ton från himlen och en doft av kaffe – Österbottens bönehus.

9.12.2025 kl. 18:08

Som barn till en pingstpastor växte Kjell Herberts upp i tre bönehus: Tabor i Bergö, Elimkapellet i Kvevlax och Filadelfia i Närpes.

– Vi bodde på vinden och jag blev van med högljudda möten, väckelsesånger och bönebrus. Det var en bubbla jag levde i, det normala livet och de som var utanför kretsen var inte som vi.

Först när familjen flyttade till Helsingfors märkte han att hans värld inte alls var samma som klasskamraternas.

– Jag visste som tioåring inget om idrott, populärkultur, Beatles eller vad som gick på tv. Jag kände ett utanförskap och tidvis att jag inte passade in någonstans.Redan då blev jag observatör och sociolog.

När han nu gjort en resa genom de österbottniska bönehusen – från laestadianernas bönehus Närvilä i Karleby till Flada kapell, metodistkapellet i Sideby som idag är en privat bostad – har många barndomsminnen väckts till liv.

– Jag trodde inte jag skulle bli bönehusnörd på gamla dar.

Resan började för tre år sedan när han representerade Svenska Österbottniska Samfundet på Gustav Adolfs Akademiens årshögtid i Uppsala slott. Där fick boken Väckelsens hus i Värmland ett pris.

– Ämnet var jätteintressant och jag tänkte att man måste kunna göra nåt liknande om Österbotten. Jag förundrat mig över de många anonyma bönehusen. Jag ville kartlägga dem.

Nu har kartläggningen med bild och fakta gett ut en färsk bok, En ton från himlen och en doft av kaffe – Österbottens bönehus. Men den är inte bara en faktabok.

– Jag har försökt fånga in alla röster kring bönehusen, såväl fakta som fiktion. Med all respekt har jag sökt bönehusfolkets perspektiv och försökt lyssna in vad som sagts inom och utanför bönehusens väggar. Här har också fiktionen kommit väl till pass.

De flesta österbottniska skönlitterära författarna har skrivit om bönehusen: Lars Sund och Dennis Rundt om baptismen, Kaj Korkea-aho om karismatiska möten i Jakobstad. Nilla Kjellsdotter och Simon Ventus har också nämnt bönehusen.

Bönehusen har varit en viktig del av samhällsbygget.

– Det vill jag lyfta fram. Men det har aldrig gett några rubriker om det inte varit några skandaler.


Resan fortsätter

När han en gång börjat sin bönehusresa kommer bönehusnörden Kjell Herberts att fortsätta den också till resten av Svenskfinland.

– Efter en första överblick uppskattar jag att det funnits närmare 200 bönehus i Åland, Åboland och Nyland. I skärgården och på landsbygden har funnits och finns många bönehus med samma verksamhet och funktion som i Österbotten.

Det finns bara en svensk laestadianförsamling i Nyland medan det finns åtta i Österbotten. De evangeliska bönehusen finns lite överallt. Hälften av pingströrelsens bönehus är aktiva i södra Finland och hälften i Österbotten.

– Utmaningen med södra Finland är att många församlingar har förfinskats. Det kan också vara knepigt att hitta lokalerna i städerna för en liten grupp kan byta adress ganska ofta.


Bibelbältet ett politiskt begrepp

Pedersöre prosteri är det mest kyrksamma i Borgå stift och norra Österbotten kallas ibland för bibelbältet. Men Herberts överraskades av att bönehustätheten varit lika stor i övriga svenska Österbotten.

Väckelserörelserna har ändå spelat en större roll i norra Österbotten, inte minst på den politiska scenen.

– När Kristliga förbundet (numera Kristdemokraterna) etablerades på sjuttiotalet kom begreppet bibelbältet in i politiken. Begreppet uppstod då man röstade om att tillåta försäljning av mellanöl i matbutikerna. Från sekulärt håll beskyllde man då bibelbältet i norr.


Inget monopol på syndakataloger

Man associerar kanske inte kultur med bönehus. Men det finns en rik bönehuskultur.

– Bönehusen har ofta haft en egen stark och kreativ kultur med progressiva söndagsskolor med flanellograf, barnaktiviteter, pyssel och dylikt. Missionssyföreningarna har i all tysthet utfört stordåd för u-länderna och för yttremission.

Bönehusen har också påverkat det österbottniska musiklivet.

– Sången och musiken skulle inte vara vad den är idag utan strängband, solister, Landola-gitarrer och en estrad att uppträda på.

Han tror att så gott som alla österbottningar över 50 år har en uppfattning om bönehusen.

– Den är antingen positiv eller negativ. När folk börjar berätta sina bönehusminnen kommer syndabegreppet snabbt upp. Det tog väldigt lång tid innan jag märkte att också mina inomkyrkliga vänner har samma upplevelse. Jag som trodde att vi frikyrkliga hade monopol på syndakataloger …

Kjell Herberts fascineras av att man kan ha haft flera bönehus i samma by med nästan identisk verksamhet men ändå inte har gått på varandras möten.

– Man kan sjunga samma sånger och läsa samma bibel. Men båda har haft tolkningsföreträde och man har kunnat leva 80 år i byn utan att ha besökt det andra bönehuset. För de har ju fel lära.

Splittringen som väckelserörelsen förorsakade när den kom fascinerar honom också. Till exempel hur oresonliga parterna varit i brytningstider. Så gott som alla väckelserörelser har dessutom någon gång drabbats av intern splittring.

– När missionsförbundet och pingströrelsen kom drog de med sig folk från andra rörelser och bildade eget. I Kuni hade man en missionsförsamling på 18 personer som gick över till
pingströrelsen. Sånt vill man gärna glömma.


Inga helvetespredikningar idag

De flesta medlemmarna i väckelserörelserna idag har aldrig gjort något val utan de har vuxit in i en tradition där man inte reflekterar över varför man tror så som man gör. De flesta som är med i rörelserna idag är den tredje, fjärde, femte och sjätte generationen, i Larsmo kan det vara den åttonde.

– Jag tror inte man kan ärva en väckelse. Men man kan ärva rörelsen och traditionerna.

Det påverkar också det som idag predikas i bönehusen. Av det traditionella väckelsebudskapet finns inte så mycket kvar.

– Det är inga helvetespredikningar, förutom några undantag i trosrörelsen. Nu är det ett mera läkande och inkluderande budskap, för man predikar för de redan frälsta: Världen är ond men tillsammans med Kristus hittar vi vägen.

Han talar av erfarenhet då han under projektets gång varit på det han kallar bönehussafari och wallraffat möten i ett tjugotal bönehus.

Idag krigar rörelserna heller inte mot varandra utan är mera ekumeniska.

I mitten av sextiotalet hade Österbotten som mest 175 aktiva bönehus. Nu är det knappt hundra kvar.

– Allt tyder på att 30 eller 40 av dem kommer att försvinna ganska snart. Redan av demografiska skäl kommer den klassiska bönehuskulturen med ett litet bönehus med en liten aktiv grupp att falla bort. Men en ny typ av verksamhet med flerspråkiga mer ekumeniskt inriktade församlingar kommer att överleva. Det stora undantaget är de stora laestadianska bönehusen som berör hela samhället.

Bönehusen som inte längre används rivs, säljs eller skänks bort. De blir byagårdar, bostäder, fritidshus eller jaktstugor.

– För en del är det väldigt känsligt att sälja bönehuset. De har levt med och kämpat för sitt bönehus tills de inte orkar mer. Man vill så gärna tro att bönehuset kommer att behövas för en väckelse som ska komma. Det finns församlingar som lagts ner då bara en medlem finns kvar.

Bönehus

– Till bönehus räknas alla gudstjänstlokaler som byggts på frivillig väg av lokala församlingar eller bönehusföreningar i de inom- och frikyrkliga väckelserörelserna, även om de kallats Betel, Saron, bönesal, kapell eller kyrka.

– Många bönehus tjänar i dag som bykyrka.


Johan Sandberg


Utmärkelse. Församlingspastorn Patricia Högnabba i Matteus församling i Helsingfors har beviljats Kyrkans förtjänsttecken för barn och ungdomsverksamhet. Priset delades ut idag vid Forum för kyrkans fostran. 30.9.2020 kl. 15:29

jordbruk. För Mats Björklund handlar jordbruket om att anpassa sig till vädret och naturen, om att odla det som andra ska äta – och om att förvalta Guds gåvor. 30.9.2020 kl. 11:53

vardagsbön. "Öppna varsamt upp det mina fingrar krampaktigt håller tag om i onödan." 30.9.2020 kl. 10:30

Lärkkulla. Lärkkulla-stiftelsens direktor Björn Wallén avgår på egen begäran från och med årsskiftet för att övergå till andra arbetsuppdrag. 29.9.2020 kl. 17:01

kvevlax. Över 30 år undervisade han i musik i grundskolan. Men också efter pensioneringen är musiken ett heltidsjobb för Yngve Svarvar. Hans engagemang som kör- och orkesterledare ser inte till församlingsgränser 30.9.2020 kl. 12:40

samiska. Mari Valjakka gläds över att som samepräst kunna bidra till att de samiska språken går vidare till en ny generation – något som inte var självklart när hon själv växte upp. 21.9.2020 kl. 13:16

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01

KYRKOMÖTET. Senast den 12 maj ska sjökaptenen, medieföretagaren, kommunalrådet och koranforskaren lägga axeln till och börja jobba för det nya kyrko­mötet. Vi har talat med de fyra nyvalda ombuden från Borgå stift. 4.3.2024 kl. 16:23

PERSONEN. Emma Klingenberg är aktuell med musikalen och monologen Katrina. – Min yrkesidentitet handlar mycket om kärleken till hantverket, berättelserna – och kärleken till sången. 5.3.2024 kl. 19:01

laestadianer. Rapporten som skissar på att de laestadianska fridsföreningarna skulle ta ett större avstånd till folkkyrkan får intern kritik inom rörelsen. Kyrko- och SFP-politikern Hans Snellman tar till pennan i Kyrkpressen 1.3.2024 kl. 13:37

debatt. Läs insändaren i sin helhet här. 1.3.2024 kl. 14:06

ENKÄT. Vi på Kyrkpressen är intresserade av hur finlandssvenskar firar påsk – med liten tonvikt på den kristna delen av traditionen. Det tar 7–8 minuter att besvara frågorna. Svara gärna! 1.3.2024 kl. 11:09