Efter ett skönt sommarlov började jag jobba vid Helsingfors kyrkliga samfällighet. I skrivande stund har jag jobbat vid samfälligheten i två månader.
Lite ängslig var jag då jag skulle börja, i synnerhet över att börja jobba i ett kyrkligt sammanhang. Jag tycker inte jag är särskilt troende och det jag tror på, om jag tror, håller jag gärna för mig själv. Så hur skulle det gå att jobba vid samfälligheten? Jag såg framför mig hur alla mina medarbetare hade studerat teologi och hade jättebra koll på sin tro och ville ställa mig besvärliga frågor för att se om jag passade in.
Sedan började jag jobba och blev än en gång påmind om varför kyrkan är så bra oberoende om man tror, tror lite, eller inte alls tror. Allt jag fasat för hemma veckorna innan kunde jag strunta i. Man får komma till jobbet precis som man är (okej, kanske inte i pyjamas, men ni vet vad jag menar) och inte en enda diskussion under lunchen har blivit en utfrågning om min tro. Vi är ju faktiskt vanliga människor som jobbar med vanliga saker. Saker som finns på de flesta arbetsplatser: kommunikation, ekonomi, personaltjänster. Innehållet bara varierar, men det gör det var som helst.
Oberoende av var du jobbar så jobbar du med något du är intresserad av och som hjälper och stöder dig i att utvecklas och vara innovativ. Jobbet är en del av dig, men det är inte hela ditt jag. Likaså kan tron vara en del av dig, men inte allt om dig. Kyrkan kan vara viktig, men den kan också besökas bara för julkyrkans skull.
Kyrkan är för många en plats för tro. Men för många av oss är det även en plats för gemenskap, skratt och vänner, och en plats där man får vara sig själv. Det känns bra att jobba här. Mitt jobb är meningsfullt, jag vet nästan vad jag håller på med och jag påminns dagligen om att vi alla bara vill det bästa för våra medmänniskor. Och det är kanske det bästa med kyrkan.
