När Kyrkpressen ringer upp Wilhelmina Oldmark befinner hon sig på färjeterminalen i Åbo på väg till Åland. Hon har varit på pastoralkurs, alltså en vidareutbildning för präster, på Lärkkulla i Karis.
– Vi pratade bland annat om utmaningarna med högmässan. Det är ganska många som tycker att högmässan, alltså en gudstjänst med nattvard, är en viktig del av kyrkan. Det finns också många präster som inte tycker att den är så viktig, visar undersökningar.
Är högmässan viktig för dig?
– Jo, jag tycker att den är jätteviktig. Dels såklart för att vi förmedlar ordet, vi talar om Gud och Jesus och möter människor i olika livssituationer. Och vi finns där man vill prata med oss. Sen är jag väl kanske lite självisk i att jag själv får ta del av en fördjupning och en stund med Gud. Det är helt klart veckans höjdpunkt.
När bestämde du dig för att bli präst? Eller har du alltid vetat?
– Jag har vuxit upp inom kyrkans verksamhet. Jag var i söndagsskolan, i barnkören och i kyrkans pysselgrupp. Min mamma var vardagskristen, men min pappa trodde inte på Gud. Han är punkare och startade Ålands första punkband. Men mamma och pappa gick i kyrkan när jag var riktigt liten, när jag var baby. De tyckte att det var så fint och lugnt i kyrkan. Sen slutade de gå – prästen stördes av mina ljud.
"Min mamma var vardagskristen, men min pappa trodde inte på Gud. Han är punkare och startade Ålands första punkband. Men mamma och pappa gick i kyrkan när jag var riktigt liten, när jag var baby. De tyckte att det var så fint och lugnt i kyrkan. Sen slutade de gå – prästen stördes av mina ljud."
– Min pappa gör musik än. Han har faktiskt gjort en sång till mig som finns på Spotify. Han skrev den när jag studerade i Örebro och hade hemlängtan.
– Min konfirmandtid var väldigt värdefull. Det var svårt att förstå den oändliga nåden. På konfirmandlägret skrev vi alla ett skriftligt prov, och efteråt fick alla prata med prästen Jon Lindeman. Tydligen var det så att jag hade alla rätt på det där provet. Om jag inte kommer ihåg fel frågade han i samtalet om jag inte vill bli präst någon gång. Jag hade olika yrkesalternativ, men händelsen blev en vändpunkt.
Vad är det bästa med att vara präst?
– Det är väl typ allt. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att inte vara präst. Det är otroligt givande. Man gör det ju inte av egen kraft. Jag känner en allt större visshet om att det jag gör är viktigt. Det beror inte på hur många som kommer till kyrkan. Det beror inte på hur många helger jag jobbar, eller hur många texter jag producerar. Eller hur många förrättningar jag har. Det handlar inte om mig, utan det handlar om kärnan, om vem man tjänar.
Hur träffades du och din man, som också är präst på Åland?
– Jag studerade teologi i Örebro, men eftersom jag alltid har vetat att jag vill bli präst i Finland avlade jag de praktiska kurserna vid Åbo Akademi.
Det blev det mycket pendlande till Åbo. En av de många gångerna på färjan till Åbo såg hon en vagt bekant man. Fast hon inte tänkt äta på färjan fann hon sig plötsligt äta en köttbullsmåltid med mannen. Mannen hette Joakim Oldmark och kom från Sverige, men studerade teologi i Åbo.
– Han bodde i Pargas men av någon anledning var han alltid i Åbo när jag var där. Vi började chatta på nätet och snart var vi förälskade.
– Vi träffades i november. Jag åkte hem till honom i Pargas första gången i januari. Jag flyttade väl in någon gång i slutet av februari. Vi förlovade oss i början av april.
Paret träffades den 7 november 2021.
– Nästan exakt ett år senare, den 6 november 2022 gifte vi oss. Vi hade en brudmässa, med vigsel och nattvard, i Ljusterö kyrka vid Joakims föräldrars stuga.
– Det är lite lustigt att jag behövde åka till Finland för att hitta en svensk man.
