Sedan november är Daniel Asplund verksamhetsledare för hemlandsmission och personalchef vid Laestadianernas Fridsföreningars Förbund.
Tillsvidare jobbar han halvtid, med fokus på arbetet i Finland.
– Vi har nio medlemsföreningar och jobbar bland annat med själavård, familjeterapi, barnläger, skriftskola och gruppverksamhet.
Behöver ni missionera? Föds inte barn in i LFF så där ganska naturligt?
– Nej, det håller jag inte med om! Som kristna har vi också en annan uppgift än att föda barn och föra dem till bönehuset. Vi ser oss som medlemmar i den världsvida kristna kyrkan, och missionsbefallningen gäller också oss. Vi satsar på allt från kristna radiosändningar till utlandsmission.
Minns du när du först började tro på Gud? Vad tänker du om Gud?
– Jag har alltid levt i en kristen gemenskap, som barn i bönehuset i Esse, sedan i Åbo i åtta år, sedan i Vasa och nu i Bosund bönehus. Jag studerade till teologimagister i Åbo och ville satsa på LFF och själavård. Att bli prästvigd fanns inte i planerna.
– Under andra studieåret i Åbo blev jag utmanad i min tradition och var trött, på gränsen till utbränd. Då kom tanken: tänk om jag skulle överge tron och gå ut och leva som en vanlig människa, utan Gud. Då skulle mina egna möjligheter och rättigheter få fritt spelrum. Och jag kände hur det skulle betyda mer frihet, men samtidigt skulle all mening vara borta. Det här har hjälpt mig att förstå att om vi lever för vår egen skull så lever vi ett ganska meningslöst liv.
Vilka principer är viktiga för dig?
– Ecce homo, se människan. Jag var ett ensamt barn omgiven av många människor. Därför försöker jag alltid se barnen. Men jag har senare lärt mig att vi vuxna har samma behov av att bli sedda, hörda och respekterade, och när vi blir äldre går vi tillbaka till barndomen och behöver samma omedelbara kärlek som barnen.
– Jag är utbildad själavårdsterapeut. Min andra princip är: Den verkliga glädjen finns i att tjäna andra.
Vilken i ordningen är du i syskonskaran och hur har det påverkat dig?
– Jag är den tredje av sju, med två aktiva före mig och två aktiva efter mig. Jag var det snälla barnet som inte krävde något, så jag fick leva väldigt självständigt och ta ansvar för mig själv. Eftersom mina föräldrar måste satsa så mycket på mina syskon hade jag en längtan efter att bli sedd. Så jag har presterat genom skolan och arbetslivet, bränt ut mig och varit deprimerad. Men Gud har gjort under genom själavården. Idag kan jag fortsätta att prestera, men mer göra det för att det är roligt och inspirerande och en del av mig. Men om jag är trött så vilar jag. Jag brukar säga: Nu behöver jag aktiv vila.
Med vilka ord skulle människor som känner dig beskriva dig?
– Jag ringde och kollade: omtänksam, effektiv och humoristisk. När jag frågade efter brister blev jag påmind om att jag har svårt att säga nej och att tillåta mig att bara vara.
Vad önskar du av framtiden?
– Jag önskar jag fick behålla den tro på Jesu försoning jag har idag. Nästa önskemål är att mitt äktenskap ska få fortsätta vara den bästa relation jag har. Vi har varit gifta i sjutton år och aldrig haft det bättre. Sedan önskar jag att min relation till våra barn skulle få fortsätta vara kärleksfull och nådefull, men också full av upptåg och humor. Jag önskar också att Gud ska bevara det barn vi väntar i maj.
