De flesta vanliga församlingsmedlemmar ”går i kyrkan” när någon anhörig dött, när en nära släkting eller väns barn ska döpas, när ett barn konfirmeras eller när någon gifter sig i kyrkan.
Då brukar man på ett ungefär veta vad man har att förvänta sig (särskilt om man sätter sig lite längre bak och inte ängsligt behöver se över axeln för att kolla på vilket ställe i liturgin andra stiger upp och sätter sig ner i bänken igen).
Men det är synd om kyrkan enbart blir ett utrymme för evenemang: julkonserter, förrättningar. Själva byggnaden förtjänar mer.
Finaste stunden
När jag och några kolleger bollar våra finaste stunder i kyrkan kommer barn i procession på första plats. Jag har svårt att se konfirmander tåga in i sina albor utan att få lust att brista i gråt över deras spända, allvarliga ansikten, där de går med finklänningen eller första kostymen under alban. Också de mest stökiga sitter som ljus eftersom de vet att mamma stirrar dem i ryggen.
Men mina bästa stunder i kyrkan har varit sådana där jag suttit i den alldeles ensam.
Erövra din kyrka
Det finns en kyrka på din ort. Det finns en kyrka på den ort där du växte upp. Där har dina förfäder kanske suttit för hundratals år sedan och tittat upp mot takmålningarna.
Det finns en alldeles särskild sorts frid i en gammal kyrka. Det finns en särskild doft där. Jag brukar fyllas av lugn i gamla kyrkor. Ett besök i en kyrka motsvarar ett meditationspass.
Så äg din kyrka. Våga gå in i den. Är den öppen bara om söndagarna slinker du in före en gudstjänst börjar och sedan kan du slinka ut igen. Kanske du bara behövde andas lite kyrkluft.
I en del kyrkor finns förbönslappar att fylla i. Skriv ner ditt största bekymmer och vik lappen. Ingen vet att det var du.
Du vill kanske tända ett ljus. Tänd ett! Riter bär och tröstar oss. Du kan tända ljuset för någon annan, eller också kan du tända det för dig själv.
Tips: katolska kyrkor
Katolska kyrkor brukar alltid vara öppna. Periodvis har jag brukar slinka in i Henrikskatedralen i Helsingfors. Jag har doppat fingrarna i vigvattnet och gjort ett korstecken, sedan har jag nigit mot altaret som en god katolik och sedan sänkt mig på knä i bänken (det finns lite stoppning där som ska göra det mindre plågsamt men bekvämt är det inte).
Och sedan har jag räknat upp mina största bekymmer, alldeles ensam.
Så hitta en kyrka: vilken som helst. Gå in. Känn av stämningen där. Kanske har du kommit till ett ställe där gardinen mellan nuet och evigheten är extra tunn.
Kanske sitter det böner i väggarna. Kanske var det någon av dina förfäder som bad dem. Låt bönen skölja över dig och njut.
