Maria Widén minns att hon var ett fundersamt, tänkande barn, ett barn som gärna ville bli äldre.
– Jag var ett barn som bröt mot tidens genus–norm. Jag var inte den gulliga, lilla flickan som lekte med dockor utan ett barn som tyckte om tuffare lekar: klättra i träd, bygga kojor och tävla med pojkarna i idrott på sportplanen.
Som ung ville hon leva sant och meningsfullt och ta ansvar för sina livsval.
– Men valfrihet medför ångest, en existentiell ångest som är en del av att vara människa. Jag måste bli vän med den existentiella ångesten.
I 20-årsåldern lämnade hon kyrkan men inte det kristna budskapet.
– Det kändes inte rätt för mig att höra till kyrkan när jag inte var aktivt troende utan en sökare som inte var överens med kyrkans dogmer.
Hon utbildade sig till sjukskötare och specialiserade sig i psykiatri. Senare blev hon lärare i sjukvård, och intresserade sig särskilt för psykisk ohälsa och existentiella frågor.
– Mellan tjugo och trettio konfronterades jag med det godas idé. Jag insåg att jag inte var den goda människan jag ville vara. Det räcker inte bara med att vara snäll och god för att allt ska lösa sig till det bästa. Insikten kom via livserfarenheter och relationer jag sökte mig till, sådana där min bild av världen och livet skulle testas.
”Jag är en hagga”
Hon fick lära sig att bli vän med mörkret i sig själv och inse att både hon själv och andra är ”både och”-människor – samtidigt goda och onda.
– Det är så lätt att projicera det onda, mörka och bortträngda på andra om man inte är vän med sig själv. Men jag kan vara en hagga samtidigt som jag är omtänksam, girig samtidigt som generös. Att jag är en ”både och”-person och inte en ”antingen eller” var en befriande insikt.
När hon idag tänker tillbaka på den perioden associerar hon till ett bibelord. Jesus säger till lärjungarna: ”Jag sänder ut er som lamm bland vargar, var därför kloka som ormar men oskyldiga som duvor.” Hon tycker att det här Jesuscitatet är fantastiskt.
– ”Jag sänder ut er som lamm bland vargar” innebär att jag ska tänka och reflektera över dem jag möter. Alla har inte kärleksfulla agendor utan kan ha behov av makt, kontroll och beundran. ”Var därför kloka som ormar” betyder att vi ska använda vårt förnuft och analysera situationen, men samtidigt vara ”oskyldiga som duvor”, vilket innebär att inte vara cyniska och misstänksamma utan ha tillit.
Mellan trettio och fyrtio blev hon allt mer intresserad av andlighet och teologi.
– De första fyrtio åren av mitt liv tänkte jag: Det här fixar jag själv. Men det blev för tungt och jobbigt. Så småningom mognade jag till en överlåtelse och fick uppleva Guds nåd. Det förändrade mig, jag blev gladare och lättare till sinnet när jag insåg att jag inte behövde eller kunde fixa livet själv.
Hon blev aktiv i Mariehamns församlings smågruppsverksamhet, som var lekmannaledd. Där fanns dröm-, måla dina inre känslor- och litteraturgrupper. Hon deltog i retreater och blev intresserad av kristen djupmeditation. I det skedet inledde hon sina teologistudier vid Uppsala universitet på halvfart och på distans, för att kunna fortsätta sitt heltidsarbete som lärare.
– Jag gick till min kyrkoherde och sa att jag tror att jag ska bli medlem i församlingen igen. Och han svarade: ”Ja, dig har jag räknat med i flera år redan.”
Teologistudierna var intressanta, men hon hade ingen avsikt att bli präst, utan ville fortsätta som lärare.
– Men efter trettio år som lärare i sjukvård kände jag att jag var klar med det. Redan då hade människor börjat fråga mig: Maria, ska du inte bli präst? När sedan sjukhusprästen i Mariehamn gick i pension kändes det rätt.
Hon prästvigdes år 2007 av Gustav Björkstrand.
– Då hade jag varit havande med prästkallelsen i ett år, och jag mognade i havandeskapet.
Uppgift: att spräcka fördomar
Hon känner sig fortfarande kallad till de kyrk-ovana. I sjukhussjälvavården mötte hon ateister och humanister och personer med många olika religioner i bagaget.
– Jag har mött många vars bild av kyrkan är präglad av någon gammal Bergmanfilm, från tiden då kyrkan fortfarande var en maktfaktor i samhället.
De kan också ha egen erfarenhet av kyrkans maktmissbruk och avskyr därför ett fromt språk.
– Jag vill använda ett språk som sekulariserade människor kan känna igen i sitt eget liv. Ett poetiskt, existentiellt språk, bekant från dikter, litteratur, filmer och det egna livet. Min apostlagärming har varit att spräcka fördomar.
För henne är tron inte en korsett, och inte heller en andlig bypass-operation. Tron är inte idéer och ideal att bygga upp livet på, inte heller en tro på tron.
– Tron är en stav att stöda sig på när vi går genom livet, genom smärtornas dal. Vad är budskapet i Kristi efterföljd? Vi får inte vara rädda för smärta, lidande eller för att bli spottade i ögonen.
Det är inte mysigt eller roligt att tro. Tron är en utmaning. Hon minns en artikel av Owe Wikström i tidningen Pilgrim, en som handlade om skillnaden mellan den vilande och den bidande tron. En person som har en vilande tro är övertygad, fast och trygg i sin tro, en person som har en bidande tro känner bara en djup längtan.
– En djup längtan och ett sökande är också en tro, och ska inte ifrågasättas.
Själv har hon alltid varit övertygad om att hon är omsluten och älskad av Gud. Kanske är det en medfödd gåva.
– Jag tror det är därför som jag vågat misslyckas och gå vilse och resa mig igen. Jag vet ju att vi har det kluvna i oss. Vi vill vara duktiga och kloka och vackra och unga och eftertraktade, även om vi vet att vi inte kan vara allt det. Det är en kluvenhet som vi aldrig kommer ifrån.
Bli vän med den kluvna viljan
– Jag brukar kalla de där rösterna som vill allt möjligt för får som bräker i vår hjärna. Om vi förnekar dem sticker de kniven i ryggen på oss. Jesus säger i Bergspredikan att vi ska bli vänner med våra värsta fiender. När vi omhuldar dem och kramar dem så tappar de den vassa udden.
Men de kommer ju varje dag på nytt. Missunnsamheten. Vreden.
– Då får man fråga: Vad står den för? Varför blev jag så skarp i tonen?
Om vi är trötta får de bräkande fåren mer makt över oss.
– Men det är ingen fara, då reser vi oss igen. Det är inte oss det beror på. Det är nåden som hjälper oss att bli vän med det vi föraktar. Det är en daglig omvändelse vi får göra hela livet.
Hon brukar inte be om att få sin vilja uppfylld.
– Men jag ber om kraft att orka genom det svåra. Jag ber om att det jag gör ska vara något jag utför i Guds tjänst, och inte som ego-projekt.
Hon ber inte heller om hälsa. Hur skulle hon som sjukhussjälavårdare ha kunnat be om hälsa när alla andra var sjuka?
– Om jag har en sjukdom ber jag om att orka vara i den.
Man kan vara en Gudstjänare fast man är sjuk
Om vi klarar av att vara indifferenta till saker som hälsa blir vi helt fria som människor.
– Vill vi vara friska blir det en avgud. Rikedom, ära – allt blir en avgud. Jag kan vörda, tjäna och älska Gud fast jag är fattig, vanärad, sjuk och lever ett kort liv. Vi måste igenom våra Getsemanevandringar, mörka stunder då vi inte ”känner någonting”.
Hon har inget behov av att känna.
– Det kallas att ha en ”torr tro”. Jag tror att jag är älskad och att jag är i Gud och Gud i mig utan att jag känner någonting.
Hon är nöjd med det lilla. Kanske är det en gåva att hon kan leva så.
– Har man höga förväntningar som inte motsvarar verkligheten så blir man besviken. Jag tror att folk blir deprimerade av tanken att vi ska vara lyckliga, och så undrar de om det är något fel på dem när de inte är det.
Hon tänker att det är fint om också djupt deprimerade människor kan komma underfund med att de är älskade och utvalda trots depression, skam och andra mörka tankar.
– Visst kan vi predika om Guds kärlek och att vi är Guds älskade, men jag tror att den insikten måste upplevas på ett personligt plan av var och en. Vi har en egen, personlig väg att gå, ingen kan gå en annans väg.
Vi kan inte skriva någon annan på näsan hur hen ska leva sitt liv eller vad som är rätt eller fel.
– Det är viktigt att var och en övar sig att tänka själv, tar ansvar för sitt liv och inte låter sig ledas av andras tyckande och tänkande. ”Tänk själv vad rätt är”, sa Jesus till lärjungarna.
Därför behöver vi tystnad och stillhet. Tankar tar tid.
– Vad känns sant? Vad vibrerar i mig? Stå emot vad andra tänker och tycker om vad du ska göra! I bön kan vi få styrka och kraft att vara i oss själva och stå emot vad andra vill. Det är inte farligt att må dåligt, det kan vara ett steg framåt.
Om att avgifta ångest
Själv har hon fått lära sig att stanna kvar och stå ut med sin egen och andras ångest. När man orkar stanna kvar hjälper man den andra att avgifta ångesten. Man visar att det inte är så farligt att må dåligt.
– Förtvivlan, ensamhet och ångest – det hör till livet. Tänk på Jesus i Getsemane. Han ber om att slippa det som ligger framför honom, han har sådan ångest att svetten blir blodsdroppar. Han kämpar och ber och i brottningskampen kommer han till insikt: inte min vilja, utan din.
Då reser han sig. Vad vill den bilden lära oss?
– Vi måste våga kämpa vår Getsemanekamp när vi står inför svåra situationer och vill slippa det svåra. Brottningskampen behövs för att vi på ett djupare plan ska inse det oundvikliga i vår situation. Ett för lättvindigt accepterande utan brottningskamp kan leda till självömkan och offermentalitet. Jag tror inte på quick fix-lösningar, utan på att det måste få ta sin tid.
Det handlar om att be om kraft och styrka för att orka med brottningen. När hon själv varit helt trött och slut har hon fått lära sig att acceptera också det.
– Om jag överlåter min trötthet så orkar jag med den, om jag förnekar den blir den bara värre. Jag har fått lära mig att inte ta åtta tunga samtal i rad. Jag vet att ibland måste jag gå på gym eller på vandring. Jag måste samla olja, jag kan inte ge om jag inte har olja i mitt krus. Jag måste träffa goda vänner, dricka champagne, lyssna på musik – vara i den heliga bekymmerslösheten. Den finns för att jag ska orka med ökenvandringen.
