– HÖSTEN 1987 kom jag till Åbo med riktningen klar: jag ska bli präst. Jag hade avgångsbetyg i gymnasiet som hade räckt till vilken utbildning som helst. Men teologi i Åbo var det enda jag hade sökt in till, säger Mikael Lindfelt.
– Men jag hade två spår i min bakgrund. Det ena var församlingen och att bli präst. Det andra var tänkande och filosofi. Jag var intresserad av historia, samhällsvetenskap och modersmål, men filosofi fanns inte då som ämne i skolan.
"Det filosofiska spåret, tänkandet, tog tag i mig."
– I Åbo tog det mig två år av studierna för att inse att världen, teologin och den världsvida kyrkan är större än min bakgrund. Det filosofiska spåret, tänkandet, tog tag i mig. Det fanns så mycket jag ville kunna lära mig.
Var i kyrkan hade du din bakgrund?
– I Kyrkans Ungdom, en moderat men ändå tydligt pietistisk tradition. Arvet från Österbotten tvingade mig att jobba med mitt bagage. Så jag började med fenomenet kristen humanism, vilket också min doktorsavhandling så småningom handlade om.
– I min bakgrund var det en omöjlig kombination. Man kunde inte vara kristen och humanist samtidigt; det var antingen eller. Men det blev jag taggad av. När en präst i mina gamla hemtrakter frågade om det kan finnas något sådant som en kristen humanist sade jag: det är just därför jag studerar det. Jag bejakade mera det intellektuella. Jag förändrades.
Hade du någon troskris?
– Det skulle jag inte säga. Men min tro ändrade form, inriktning och karaktär.
– Men teologin har ju förändrats också. Jag har efteråt sett på hur vi som teologer fostrades på 80- och 90-talet. Jag har läst en del av våra dåtida lärares texter, och den vetenskapsförståelse som var inbyggd lärde oss att tro och vetenskap var två helt skilda saker. Och vi var då vetenskapen, helt skilda från kyrkans liv.
– Men så var det inte överallt, utan mest i Finland och Norden – ett slags beröringsskräck, en rädsla för att akademiskt röra vid religioner. Tänk om den som jobbar med pedagogik skulle sätta jättemycket energi på att förklara att det man gör vid universitetet är något annat än det man gör i skolan; hur konstigt det skulle bli! Eller studera juridik utan att titta på rättspraxis. Det måste ju finnas en samverkan.
– Det sägs att undervisningen inte kan vara konfessionell. Men den skarpa uppdelningen har med åren luckrats upp. Det måste förstås finnas en respekt för religionsfriheten. Men för att teologin ska vara livskraftig och bärkraftig och ha relevans för kyrkan – vilket den ska – så måste man kunna komma lite längre.
– Den mixen är annorlunda idag och om man fortfarande gör det vetenskapligt är det en helt ny sak. Det utmanar det protestantiska arvet kring tänkandet och man har i dag en större förståelse för ritualer och praktiker, för det icke-verbala och icke-diskursiva. Samhället har ju också gått mer och mer från en ordkultur mot en bildkultur.
"För att kunna bemöta dina församlingsbor behöver du den här övergången. Den kan se olika ut. Men du måste."
Samma kristna miljöer i dina hemtrakter existerar fortfarande. Har någonting förändrats i dag?
– Jag har inte bott i Österbotten på över 30 år så jag ska inte uttala mig om det. Men det är klart det finns en spänning mellan olika religiösa traditioner, tolkning och teologi fortfarande. Men om man tänker sig att jobba till exempel i kyrkan behöver man också som ledare i en församling ha en större och bredare blick än den egna personliga. För att kunna bemöta dina församlingsbor behöver du den här övergången, transformationen i någon form. Den kan se olika ut. Men du måste.
Det är generationsskifte inom teologin vid Åbo Akademi. Vad är det nya?
– En bredare teologisk bas. Vi ska ju fylla hundra år 2024. År 1924 kom ju alla professorer från Sverige och först långsamt växte en generation finlandssvenska teologer fram, som Max von Bonsdorff, John Vikström, Hans-Olof Kvist, Fredric Cleve...
– Nu har vi sex professorer i teologi, av vilka fyra är nya. Mika Vähäkangas kommer från en mycket internationell kontext i Lund. Hans intresse är i Afrika, och i global teologi. Vi har aldrig haft den typen av expertis tidigare.
– I kyrkohistoria kommer Päivi Salmesvuori från Helsingfors universitet, också med en internationell forskningsblick. I praktisk teologi kommer Cecilia Nahnfeldt från kyrkans forskningsenhet i Uppsala med en helt annan svensk bakgrund än tidigare. Via ÅA:s satsning på minoriteter har vi rekryterat Pamela Slotte som är teolog och jobbar med mänskliga rättigheter, religion, etik, moral och juridik.
Vilken teolog vid akademin har betytt mest för dig som förebild?
– Det som jag har tagit mest intryck av är av dem som människor, som personer. Men den som har påverkat mig mest tankemässigt är Torsten Bohlin (1889–1950) som jag skrev min avhandling om. Han var teologiprofessor här 1925, senare biskop i Härnösand. Han hade ett spår han kallade för personlighetsteologi, om vänskapen och det mänskliga. Jag har förstås aldrig träffat honom, men två av hans söner kom till min disputation.
"Teologutbildningen är formad under det senare 1800-kring den bildade prästen och reformationens kärna – predikan."
Få studerar teologi vid Åbo Akademi i dag. Har ämnet en framtid?
– Teologin i Finland är väldigt beroende av hur samhället ser på kyrkan. Den är på tillbakagång och har inte attraktionskraft just nu. Och kyrkan har ingen stark röst i samhället.
– Så teologi är ett litet ämne vid de flesta universitet idag. Men ämnet är centralt för vårt ansvar att utbilda svenskspråkiga teologer för samhällets behov. Jag ser gärna att flera skulle överväga att studera teologi; det är en gedigen, omfattande och allmänbildande utbildning. Religionens plats och betydelse i samhället har inte minskat och experter inom området kommer att behövas också i framtiden.
Många studerande, ursäkta uttrycket, förbannar hebreiskan och grekiskan ...
– Jag förstår att man vill diskutera de klassiska språken. Men det är kyrkan som upprätthåller det kravet. Den teologiska utbildningen är formad under det senare 1800-talet för att förbereda den bildade prästen för reformationens kärna – predikan. Men verkligheten kring gudstjänsterna har ju förändrats. Och så har också teknologin gjort att det finns så mycket pålitlig forskning och kunnande kring bibliska texter man kan ta till sig idag, mer än någonsin.
"Som rektor och teolog har jag väl teologins bildningsspråk för det mänskliga, medgång och motgång."
Du är den fjärde teologen som (sedan 1942) är rektor för Åbo Akademi. Det är många teologer för ett så litet akademiskt ämne.
– ”Är det någon fördel att som rektor vara teolog?” – jag har fått frågan flera gånger. Teologin har ju ett språk, ett bildningsspråk för det mänskliga, för både medgång och motgång. Det är ett levande språk teologer lär sig och har med sig.
– Så jobbar man med humaniora och kunskapsprocesser som oftast är kvalitativt inriktade. Och så tror jag att en personlig drivkraft hos mig är en nyfikenhet och en stark vilja att göra saker bättre.
– Den amerikanska katolska teologen David Tracy talar om teologins relevansarenor: kyrkan, det akademiska och samhälleliga. Jag jobbar nu med det samhälleliga. Det var det jag blev som teolog och människa. När jag blev vald till rektor kom en av mina tidigare studerande och sa att ”Nu har du fått den församling som passar dig!”
