– Jag tycker vi talar alltför mycket om att inte brista, inte göra fel. Det blir ett livsfarligt samhälle, till slut blir det ett nazistiskt samhälle av strömlinjeformade människor som aldrig begår ett enda misstag. För mig är den kristna tanken uttryckligen det här att jag brister, jag gör fel, men jag har fortfarande konstant människovärde, jag får lov att göra fel och jag kan också vänta mig att bli förlåten, säger den svenska författaren Kristian Lundberg.
Den centrala kristna bilden för honom är Jesus som ropar ut sin övergivenhet på korset.
– Det är det som jag tycker är så intressant med kristendomen, att det är en berättelse om en människa som blir besegrad. Om detta är förutsättningen för vår tro så blir det svårt att kräva att inte vi själva skulle få brista, när till och med Jesus brister. Det är ett mänskligt predikament.
För Kristian Lundberg är bön en motståndshandling.
– Bönen ingår inte i ett ekonomiskt system som går att mäta och väga. Den fyller sin egen funktion, som är åkallan eller lovsång, men ändå i ett sammanhang, för vi ber allihopa, vi som är kristna. I det finns det något slags hjälplöshet eller värnlöshet som gör att vi är sårbara. Då tänker jag att det är en motståndshandling i sig, att vara sårbar. Att rikta sig till någonting som du inte alltid vet om du får svar av och där du inte alltid vet vad svaret ska innebära. Du beger dig ut i okänd terräng och ska leva i den terrängen, och då är det svårt att själv bli kategorisk och dömande, för du är själv så vacklande och svag.
Bibelns berättelse om Lasaros, död men uppväckt av Jesus, återkommer han till.
– Han ligger i grottan och den beskrivs som mörk. Och så går Jesus förbi och han ropar in i grottan och säger: Lasaros, kom ut! Stenen rullas undan, och Lasaros stiger ut. Det handlar om att namnge någonting, att ropa ut någonting rakt in i det mörka och tomma, något som sedan får möjlighet att få liv och stiga ut.
Det är också, menar han, en bild för vår samtid som slutat ropa in i det mörka, på de människor som försvinner.
– Vi ropar inte längre in de hemlösa, vi ropar inte längre in immigranterna, vi ropar inte in uteliggarna, vi ropar inte in sprutnarkomanerna, vi namnger dem inte, vi kallar inte på dem, de ingår inte något sammanhang, utan stenen ligger kvar framför graven.
Läs hela artikeln i papperstidningen.
