– Vi kan varken som kyrka eller som människor leva så att vi bara gör och gör, för att vi är så rädda för att någon ska bli sur, säger Mari Puska.

Cancerdiagnosen fick Mari Puska att öva på att dra gränser

mariehamn.

När en cancerdiagnos fick kyrkoherden Mari Puska att känna lättnad över att få vila förstod hon att hon jobbar för mycket.

30.12.2022 kl. 19:02

Det var en krokig och spännande väg som ledde Mari Puska från Björneborg till Mariehamn. Hon blev prästvigd år 2006 i Åbo domkyrka. Sedan jobbade hon i några år som präst i Björneborg. De sista åren där hade hon en kombinationstjänst som studentpräst där hon skötte även det svenska församlingsarbetet och arbetet bland unga vuxna.

– Jag var ung och dum och allt var så intressant så jag gjorde allt. Jag slopade mina lediga dagar. Till sist märkte jag att om jag fortsätter så här kommer jag inte orka jobba mer.

Så hon blev tjänstledig från jobbet i Björneborg och blev präst i Borgå svenska domkyrkoförsamling.

– Det var en helande upplevelse.

Svenska hade hon lärt sig under ett år som barnflicka på Åland. Hon studerade teologi vid Åbo Akademi även om svenskan fortfarande kändes som en utmaning.

– Jag är ingen språkbegåvning. Men jag har talat svenska aktivt sedan år 1997, så klart den har blivit bättre hela tiden.


Skulle du predika bättre på finska?

– Nej! Jag måste ju predika på finska ibland och det känns lite svårt, eftersom det andliga språket är svenska för mig. Men klart att mitt djupaste känslo­språk är finska.


Viktigt med vård på modersmålet

Behovet av att få vård på eget språk märkte hon väldigt konkret när hon fick cancer för två år sedan. Hon opererades i Åbo och läkaren var finskspråkig.

– Då märkte jag att jag inte kan sjukdomstermer på svenska. Min förståelse för ålänningar som får vård på finska ökade enormt.

På sätt och vis känner hon sig nu utan­för i bägge språkgrupperna: hon är inte riktigt svenskspråkig, men inte riktigt finskspråkig heller.

– Jag vet inte om jag längre skulle passa in i den finska kyrkliga kulturen.

"Jag vet inte om jag längre skulle passa in i den finska kyrkliga kulturen."

Hon har själv undrat över vad det handlar om. Kanske det i Svenskfinland finns en större vilja till öppenhet, en vilja att utvecklas, än i hennes finska hemtrakter.

– Man är öppen för olika människor och inriktningar och tankar.

Ändå har det finska ploppat upp i henne i oväntade sammanhang. När hon pilgrimsvandrade till Santiago de Compostela våren 2017 märkte hon till sin förvåning att det var finska sånger hon sjöng i sitt huvud.

– Det var finsk gospelmusik som jag inte lyssnat till på tjugo år, men jag kunde allt utantill!


Betydde din cancerdiagnos en kris eller en förändring i ditt liv?

– Lyckligtvis var cancern lindring och krävde bara operation, inga tunga behandlingar. Men orsaken till att jag gick till läkaren var att jag var så trött. När jag fick diagnosen var min första känsla en lättnad: Tänk, jag får vara hemma i en månad!

"Lyckligtvis var cancern lindring och krävde bara operation, inga tunga behandlingar. Men orsaken till att jag gick till läkaren var att jag var så trött."

Under den tid som gått sedan dess har hon förstått att hon vill fortsätta som kyrkoherde i Mariehamn, men hon måste bli bättre på gränser.

– Jag har funderat mycket på att vi i kyrkan säger att prestationer inte gör dig värdefull och att det är viktigt att stanna upp, men vi lever inte som vi lär. –

Text: Sofia Torvalds
Foto: Tinca Björke


PERSONEN. När Fanny Willman var sexton år började hon skriva kolumner för Vasabladet. I februari utnämns hon till ledarskribent för Kyrkans Tidning i Sverige. – För mig är det mer naturligt att skriva ledare än andra journalistiska texter. 6.2.2024 kl. 17:56

ungdomens kyrkodagar. UK uppmanar kyrkomötet att ta ställning i frågan om samkönade äktenskap. Om det var upp till kyrkans unga skulle frågan redan vara avgjord. 5.2.2024 kl. 15:43

KYRKOMÖTET. Klockan går och kyrkan ställs inför allt större utmaningar. Men kyrko­mötet är en trög koloss som inte producerar beslut. Under senaste mandatperiod tog tre av dess utskott saker och ting i egna händer. 5.2.2024 kl. 10:00

Konst. – Mycket hellre analyserar jag en film som handlar om tvivel jämfört med en färdigtuggad berättelse om tro, säger filmkritikern Silja Sahlgren-Fodstad. 5.2.2024 kl. 15:15

laestadianer. Över 3 000 finlandssvenska laestadianer är involverade i diskussioner om att rörelsen ska ta steg ur den evangelisk-lutherska kyrkan. I allt större utsträckning kommer man att hålla nattvard och konfirmation i sina egna bönehus. Alternativet att grunda en egen kyrka är ändå inte aktuellt. 30.1.2024 kl. 14:04

nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00

flyktingar. 25-åriga Petra Gripenberg har precis åkt till den grekiska ön Lesvos. Där ska hon hjälpa traumatiserade flyktingar att berätta om det de varit med om. 17.1.2025 kl. 10:55

Kolumn. Pensionen närmar sig, det är dags att ta en titt i backspegeln och fundera över hur samfälligheten förändrats ur ett språkligt perspektiv. Det var en utmaning för mig att 2002 börja jobba som samfällighetens translator. Övergången från näringslivet till den offentliga sektorn och kyrkans trygga famn bjöd på oväntade överraskningar och mina barn frågade om jag nu skulle få en egen ”tjänstekaftan”. 23.1.2025 kl. 10:54

film. – Jag har inga principer jag skulle kunna döda för, men många jag är beredd att dö för. Det handlar om att välja fred och kärlek, även i en polariserad värld, säger Ville Virtanen, aktuell med filmen Aldrig ensam. 20.1.2025 kl. 18:02