I boken Åren. Två bröder berättar skriver Kjell och Mårten Westö korta essäer om viktiga tidsperioder i sina liv. Det var Mårten som föreslog projektet för fem år sedan.
– Först tänkte jag: underbar idé, men inte kan man ju göra så. Men sedan tänkte jag på det och kom till: varför inte? Vi har båda valt det här konstiga yrket och har haft det i tiotals år. Varför inte skriva en bok tillsammans? säger Kjell Westö.
De har en åldersskillnad på sex år, vilket lett till att de periodvis inte haft så bra koll på den andras liv. Idag spelar de sedan länge i samma band och har kontakt varje vecka.
– Under de sista tio åren då mamma levde hade vi mycket kontakt, men mycket kretsade kring henne. Jag tror att vår vuxna relation blivit ganska harmonisk för att vi fick barn ungefär samtidigt och byggde upp våra liv i samma takt, säger Mårten Westö.
Att de båda blev författare har också inneburit spänningar.
– Folk utgick ifrån att vi tävlar. Jag såg det här med att bli författare och poet som en flykt från den ganska borgerliga uppväxten i Munksnäs och från vår familj, där det också fanns en religiositet i de äldre generationerna som jag revolterade mot. I och med att det var ett flyktrum så reagerade jag på att brorsan kom och gjorde samma sak. Men det redde vi snabbt ut, säger Kjell.
Fel namn på pärmen
När han var ung tänkte Mårten aldrig på att han klampade in på Kjells revir. Men när Kjell blev en författare som sålde bra, som blev känd, var det inte alltid lätt att bli jämförd eller att jämföra.
– Det hände att vi var ute på tumanhand och tio människor kom fram till Kjell och gratulerade honom till hans böcker, och vi hann inte prata alls. Folk kunde också komma fram till mig och säga: Kiitos siitä Kjellin kirjasta. (Tack för Kjells bok.) Och då var jag liksom: nå jag har skrivit några egna böcker också, säger Mårten.
Folk blandade också ihop dem. En gång trycktes en hel upplaga med fel namn på pärmen.
– Och vi undrade: Vad håller ni på med? Det har ju funnits författare tidigare med samma efternamn, säger Kjell.
Båda började som poeter, men Kjell övergick tidigare till prosan. Mårten önskar ibland att han tagit samma steg tidigare, han också.
– Idag önskar jag att jag hade kunnat fokusera bättre när jag var yngre. Arbetet har emellanåt varit väl splittrat, med både översättningar och tidningsskrivande vid sidan om.
När jag läste boken märkte jag att ni har ett starkt religiöst arv i släkten, men ni skriver egentligen ingenting om tro. Men den måste ju ha funnits där som något som påverkade er?
– Den fanns väldigt starkt där. Farmor och mormor och många andra var starkt troende. Jag minns att jag någon gång frågade mormor hur hon vågade vara ensam på vårt sommarställe långt in på hösten, och hon svarade att ärkeängeln Gabriel vakar över hennes varje steg, säger Kjell.
Mårten Westö skulle kalla det hem han själv byggde upp med sin fru Henrika Andersson för ett ”andligt” hem.
"På det sättet är det kanske inte en slump att vår son Johannes blivit präst."
– På det sättet är det kanske inte en slump att vår son Johannes blivit präst. Men det är mycket Henrikas förtjänst, för hon har alltid varit intresserad av livsåskådningsfrågor och debatterat dem med pojkarna redan när de var i de tidiga tonåren.
– Jag har nog mer ärvt vår pappas pragmatiska och lite skeptiska inställning. Farmor hörde till en frikyrka och pappa har alltid hållit ett visst avstånd till religionen. Men inte är jag helt säker på vad han tänker innerst inne, säger Kjell.
När Kjell köpslog med Gud
Själv bad Kjell Westö Gud som haver om kvällarna tills han var i 11-årsåldern. Sedan tog han paus från bönen – fram till kvällen då han tog sin andra fylla.
– Jag kom hem på kvällen och allt snurrade och jag insåg att nu börjar jag må illa. Så mycket tro hade jag kvar att jag köpslog med Gud: Låt det gå om så ska jag aldrig dricka mer.
Och det gick om.
– Men som den förhärdade syndare jag är försökte jag med samma trick en månad senare, och då fungerade det inte. Långt efteråt tänkte jag: klart det inte fungerade. Jag blev genomskådad, jag var en spelare.
Mårten tycker om att gå in i kyrkor.
– Jag sitter där, och ibland ber jag en liten bön. När jag bott i Rom som författarstipendiat har jag frekventerat kyrkor nästan dagligen. Där känns det som en naturlig del av vardagen, och kyrkorna står alltid öppna. Här hemma möts man överraskande ofta av en låst dörr, tyvärr.
Kjell vänder sig förvånad mot sin bror.
"Men du ber? – Jo, det händer. Inte jätteregelbundet, men ändå."
– Men du ber?
– Jo, det händer. Inte jätteregelbundet, men ändå, säger Mårten.
Båda har umgåtts mycket i vänsterkretsar, och i de kretsarna väcker det ofta förvåning att Mårtens son Johannes studerat teologi och blivit präst.
– Jag tror att det har att göra med att religion varit tabu för många vänstermänniskor, säger Mårten.
Innan han blev teolog gjorde Johannes Westö karriär som fotbollsspelare. När Kjell träffar på fotbollsentusiaster får han ibland frågor om sin brorson.
– I våras berättade jag med stor tillfredsställelse för två som frågade att Johannes precis blivit prästvigd.
”Vah, är du pami?”
Kjell och Mårten Westös föräldrar har båda vuxit upp i Österbotten, närmare bestämt i Jakobstad. Men hemma talade föräldrarna aldrig dialekt, bara högsvenska, och när de bott i Helsingfors i tio år fanns det inte ett spår av dialekt kvar i deras tal.
– Inte ens när vi besökte Österbotten bytte de språk. De kunde markera att de kunde dialekt med enstaka ord, men talade bara högsvenska. Men vi måste komma ihåg i vilket samhälle de levde: i radio och teve var det helt förbjudet att tala dialekt. Kanske var det också en klassmarkör. Pappa kom från fattiga förhållanden och ville kanske visa att han var på väg uppåt i samhället, säger Kjell.
Också deras vänner kunde bli förvånade när det i något skede gick upp för dem att bröderna Westö hade sina rötter i Österbotten.
– När de sedan fattade det kunde jag få höra: Vah, är du pami? säger Kjell. (Pampes eller pami är ett smått nedlåtande uttryck om att vara från Österbotten, används särskilt i militären i Dragsvik. Red. anm.)
Tänk på barnen i Afrika
Ett sorgset stråk som drar genom texterna är att brödernas mamma insjuknade i förlossningsdepression både efter Kjells och Mårtens födelse. Genom åren hade hon många svåra depressiva perioder, som också ledde till sjukhusvistelser. Då trädde mormor, deras barndoms ljusgestalt, in i bilden.
– Jag vet inte hur vår barndom hade sett ut om inte vår fantastiska mormor hade funnits, säger Mårten.
– Så länge mamma levde hade jag svårt att leva med skuldkänslorna över att ingenting kunna göra. När hon var frisk var hon ju en underbar person. Det gjorde det inte lättare under de dåliga perioderna, när man visste vad hon kunde vara, säger Kjell.
När Mårten var sjutton år och Kjell 23 skildes deras föräldrar.
– Mamma och mormor talade mycket om skilsmässan. De var ganska bittra. Men jag tror Kjell tvingades höra mer, för jag var trots allt ”ett barn”, säger Mårten.
Hans minns veckorna när inget fungerade därhemma.
– Jag kommer ihåg mina försök att som sjuttonåring sitta vid mammas sängkant och säga: ”Tänk på de svältande barnen i Afrika, tänk på hur jobbigt det är för dem.” Det här var vid tiden för Live Aid-konserten. Det funkade inte riktigt. Det var en orimlig uppgift för en sjuttonåring.
Tänker ni själva på och oroar er för det depressiva stråket i er familj?
– Det finns en grundmelankoli i mig, kanske för att det fanns en tystnad och en undertryckt sorg i vår familj som på något vis lagrade sig i mig. Som tonåring kunde jag ibland drabbas av ett svårförklarligt tungsinne, också på fester bland kompisar, det var kanske en orsak till att jag började skriva, säger Mårten.
Kjell var hela sin ungdom jätterädd för att drabbas på samma sätt som sin mamma.
– Det hade kanske också att göra med att Mårten var blond och liknade vår pappa både till lynne och utseende, medan jag är mörk och fick höra av mina äldre släktingar att jag är min mor upp i dagen. När jag visste hur hon mådde var jag ju inte helt glad över det, säger Kjell.
Han pausar och säger att det är svårt att prata om det.
– Jag är djupt allvarlig när jag säger att jag haft tur som haft den här kreativa ådran, kunnat skriva berättelser och poesi och musik, för det kunde också ha gått ganska illa. Alla som försökt leva med mig vet att jag har ett psykiskt övertryck som börjar märkas när jag pressar mig alltför hårt. Det är först nu i 60-årsåldern jag lärt mig manövrera det.
– Du är en intensiv person, säger Mårten.
– Men du har en enorm uthållighet. Den hade du redan som barn, när du drömde om att bli långdistanslöpare. Vi är olika på så sätt att jag är mer eftertänksam och försiktig.
– Men du har ett lugn som jag avundas, säger Kjell.
De tänker på sin släkthistoria. Deras morfar sköts ihjäl av en rysk prickskytt i fortsättningskriget, deras farfar sprängdes sönder i en korsu i Summa under vinterkriget, tillsammans med ett trettiotal Öja- och Larsmobor. Radioförbindelserna var av och han hade anmält sig som frivillig för att meddela grannkorsun att de måste retirera.
Kjells och Mårtens mamma hade Mannerheims dagorder och morfars sista brev uppnålade på väggen i åldringshemmet. De var sakrala föremål.
– Farfar lär ha varit tystlåten, envis och väldigt plikttrogen, säger Kjell.
I kriget, säger matrikeln över de stupade, utförde han sina uppgifter lugnt och allvarligt.
– Dessutom var han lång, säger Mårten.
– Jag önskar att jag ärvt de generna.
