– Nivån av energi just nu är otrolig. Alla vi ukrainare är nu ett och det enda mål vi har är att övervinna denna mardröm med vårt land och familj i väl behåll.
I skrivande stund är det 23 dagar sedan Ryssland anföll Ukraina. Stepan, som vi kallar honom i den här artikeln beskriver de senaste veckorna som en emotionell upplevelse.
– Först kom chocken och efter några dagar ilskan. Det är speciellt det hänsynslösa förstörandet av civil infrastruktur som väcker starka känslor. Det finns regler i krig men Ryssland respekterar inga sådana, de bombar sjukhus, skolor och daghem fastän de säger att de enbart riktar in sig på militär infrastruktur.
”Som hämtat ur en film”
Stepan är född och uppvuxen i Kiev men har bott i Finland snart tio år. Han kom hit i samband med Krimkrisen och protesterna på Majdantorget i Kiev 2014.
– Folk var trötta på korruptionen och oligarkväldet och ville ha något bättre. Men under de här protesterna dog cirka 100 personer på huvudtorget i Kiev och då insåg vi att något är riktigt fel. Inte långt därefter dök det upp gröna gubbar på Krimhalvön.
Stepan jämför situationen på Krim 2014 med läget om Åland plötsligt hade blivit ockuperat av en främmande makt.
– Alltihop var som hämtat ur en film. Det kändes orealistiskt.
För några veckor sedan då invasionen var ett faktum befann sig Stepans familj i Kiev då de hörde explosioner. Nyheterna hade under flera dagar förvarnat ukrainarna om att det kans ske men ändå var det svårt för befolkningen att tro på det.
– Det orsakade förstås en stor stress för mina föräldrar. Som tur hade de bensin i bilen och lyckades ganska snabbt ta sig ut ur staden med endast en kappsäck och kläderna på kroppen.
Stepan berättar att familjen har släktingar i Belarus och vänner i Ryssland.
– Det är första gången under min livstid jag upplever en konflikt så här nära. Det är helt otroligt att sådant här ännu kan ske under 2000-talet.
Hjälper på andra sätt
2014 ryckte många ukrainare in i armén. Stepan visste dock inom sig att hans uppgift var en annan. Intresset för film ledde honom till studier i Finland.
– Jag upplever att jag bättre tjänar mitt land genom att berätta historier som berör genom film. Jag har alltid velat arbeta med film och kan genom det åstadkomma mer än genom att använda vapen. I Finland har jag möjlighet att bidra med resurser och att engagera mig i frivilligorganisationer.
Han är väldigt medveten om den stora mängd flyktingar som strömmar in i övriga Europa från Ukraina och den hjälp som dessa behöver.
– Jag känner ett ansvar över att vara med och ta hand om de ukrainare som kommer till Finland. Jag vill också sprida kunskap om det som händer bland mina vänner i Europa. Den ryska desinformationen är utbredd och behöver motarbetas. Jag har valt min plats här.
En folksjäl som inte går att beskriva
Det största problemet för Ukraina just nu är enligt Stepan att landets luftrum är öppet för ryska plan. Den vägen har Ryssland möjlighet att skapa stor förödelse genom bomber och missiler.
– Det skulle underlätta för Ukraina om luftrumet skulle stängas. Jag förstår varför det inte skett eftersom det skulle leda till ett tredje världskrig. Samtidigt har vi sett att den ryska armén är trög och stundtals handfallen. Ukraina klarar sig utmärkt i landstrider men luftrummet är ett stort problem.
I skrivande stund har över 100 barn dött. De riktiga siffrorna är förmodligen högre. Det som händer i Mariupol beskriver Stepan som folkmord.
– Oavsett smärtan och förlusten har ukrainarna visat enhet och mod att stå upp för sitt eget land. Det här landet kommer inte att ge sig. Det är svårt att beskriva den ukrainska folksjälen. Det finns mycket positivitet, vänlighet och humor.
– Jag vet inte hur jag ska förklara det men folk hittar sätt att ta hand om varandra och till och med skämta. Sådant fördriver rädslan.
Stepan beskriver människors enhet i de mörkaste situationer som otrolig. Alla vet att de måste bidra med allt de kan.
– För många är Gud en tillflykt och trygghet. Vi har ett talesätt i Ukraina att lita på Gud men gör allt du kan i vardagen. Folk ber på morgonen att den här mardrömmen ska ta slut men efter det kavlar de upp ärmarna och gör vad de kan. Jag vet att vi kommer att klara det här.
