”Mamma, alla får inte vara med 2022”, säger han med låg och eftertänksam röst. ”Nej Noah, det är sant.” Jag tittar på min sexåriga son. Sen följer en stund av tystnad. Tystnaden efter en mäktig strof där hela livet spelats ut. En tystnad där den korta dialogens tillhörande känsloartilleri får ta plats. Här slår vanmakten ner som en blixt för att nästa stund desperat rycka upp och försöka skaka liv i det som inte är mer. Här tränger hågkomstens svärd igenom ett hjärta som inte värjer sig för det som är sant. Ett hjärta som tål smärta och kvidande härdar ut inför det fruktansvärda slut som det älskade livets förgänglighet innebär.
Jag tittar på Noahs lilla kropp och ser att han känner och att han vet. Vi sitter där tillsammans vid köksbordet i tyst samförstånd en nyårsdag 2022. I den här sortens känslostinna tystnad och djupa kontemplation pallar man inte länge. Jag och Noah börjar småprata igen. Tonen är lättsam och vi skrattar till lite nu och då. Här börjar tyngden som fyllt köket och vår existens spädas ut i sakta mak. Nu infinner sig nåden. Den nåd som smeker två överlevande. De som får vara med åtminstone en dag år 2022. Det är mitt i allt stort. Det viktigaste. Nåden tonar ut i varm tacksamhet för det liv som förunnats oss. Just nu. Här i denna rika tacksamhet kan det sargade hjärtat magiskt nog läka helt och falla i vilsam glömska.
I en tid av rastlös och ungdomlig äventyrslystnad försökte jag vrida grandiosa drömmar ur min mormor. Då tittade hon lugnt ut genom fönstret på fåglarna och blommorna utanför och sade: ”Jag vill bara vara med”, och så tittade hon på mig med en sådan blick som har erfarenhet av ett långt liv. Sittandes kvar i tanken där bredvid min mormor, nersjunken i hennes soffa, höjer jag min kaffekopp och tittar på dig med en sådan blick som man har det år man ska fylla fyrtio och säger från djupet av mitt ömsom sårade och ömsom läkta hjärta: ”Gott nytt år kära medmänniska! Grattis till livet!”
Lev väl.
